Alliansen för försvaret måste hålla
Att spräcka försvarsberedningen är rimligen inget man gör lättvindigt. Det ska till väldigt starka skäl för att man ska låta ett forum för samråd mellan regering och riksdag i frågor om statens absolut viktigaste uppgift haverera. Men nu fanns de skälen. Försvarsberedningen hade i uppdrag att analysera den internationella utvecklingen och vilka konsekvenser den får för Sverige. I detta ingick också ekonomiska konsekvenser - för naturligtvis ställer en allt mer orolig och oförutsägbar omvärld även ekonomiska krav på försvarsförmåga.
Under fredagen framträdde Alliansen återigen som enad. Inget av partierna kunde acceptera den linje Socialdemokraterna och försvarsminister Peter Hultqvist har slagit in på, nämligen att stå bakom analysen men inte erkänna de ekonomiska konsekvenserna.
Medan försvarsberedningen slog fast att nivån för försvarsanslaget bör höjas till 1,5 procent av bruttonationalprodukten, gav sig försvarsministern in på ett rätt gåtfullt resonemang om att andel av BNP - det mått som används exempelvis inom Nato - överhuvudtaget inte beskriver försvarsförmåga. Syftet med detta problematiserande kan inte vara något annat än att motivera lägre anslag till Försvarsmakten.
För Centern och Liberalerna, som tillsammans med Kristdemokraterna och Moderaterna förklarade försvarsberedningen upplöst, uppstår nu ett särskilt problem.
Å ena sidan står de bakom målet om minst 84 miljarder kronor till försvaret 2025, motsvarande 1,5 procent av BNP. Å andra sidan har de ingått en överenskommelse med Socialdemokraterna om budgetsamarbete med inriktningen att det ska gälla ända fram till 2022.
I detta samarbete ingår dessutom försvarspolitiken, vilket innebär att C och L har förbundit sig att inte ensidigt samverka med andra partier i riksdagen. Moderaternas utlovade försök att via riksdagen tvinga fram mer resurser åt försvaret kommer, om det lyckas, att utlösa en regeringskris.
Om försvarsanslaget heter det i Januariöverenskommelsen att det ska ”höjas i en trappa” med utgångspunkt i M-KD-budgeten. Ganska snart kommer dock satsningar på försvaret att ställas mot alla de andra kostsamma satsningar som de liberala stödpartierna kom överens med regeringen om. Uppenbarligen finns det hos Socialdemokraterna ingen önskan om att trappan ska bli så brant att den leder upp till den nivå försvarsberedningen anser vara minimum för 2025.
Centern och Liberalerna kommer att bli varse att det inte går att både ha breda uppgörelser i försvarspolitiken och samtidigt ha en förpliktigande 73-punktsuppgörelse som Jöken.
Under fredagen syntes båda partierna vara övertygade om sitt vägval och lovade att rösta ner en regeringsbudget som inte innehåller de 84 miljarderna till försvaret. Den bittra erfarenheten är dock att partierna har en tendens att vika ner sig. Så skedde i frågan om misstroendevotum mot försvarsministern, så skedde vid omröstningen om budgeten i höstas och så skedde när regeringen bildades.
Nu ställs än en gång frågan om vad svensk säkerhet är värd på sin spets. Det skulle vara en djup besvikelse om C och L åter valde det politiskt bekväma.
