Alla ska med ner i skyddsrummet

Ledare

Befolkningsskyddet utgår från gamla hotbilder och får orimliga konsekvenser.

Skydd för hur många och mot vad?
Foto: Adam Wrafter/SvD/TT
Skydd för hur många och mot vad?

Gärna höjd beredskap, men det måste ske med förnuft. När hotet om angrepp nu på allvar diskuteras igen i Sverige, tycks dessvärre även helt irrelevanta ambitioner tas till heder - skyddsrum till exempel.

Skyddsrum är till för att ge befolkningen fysiskt skydd vid krig. Av detta skäl har 65 000 skyddsrum byggts i Sverige - och inget får numera rivas. När en fastighet renoveras eller ett nytt hus ska byggas på en rivningstomt där det finns skyddsrum‚ måste skyddsrummet vara kvar - trots begränsningarna det medför, och trots att fastigheten får ett nytt användningsområde.

Men vad ska dessa skyddsrum skydda emot? Är det rimligt att en struktur som tänktes ut efter andra världskriget med dess områdesbombningar fungerar lika bra 70 år senare? I en nyligen publicerad artikel ställer Hans Lindblad, tidigare folkpartistisk riksdagsledamot, dessa grundläggande men förbisedda frågor. ”Ingen makt har numera resurser, utöver kärnvapen, som skulle kunna rasera flertalet hus i till exempel Stockholm, så som skedde med flera tyska städer”, skriver Lindblad bland annat.

Och är det rimligt att vilja bomba bostadshus i stor skala, om förmågan skulle finnas? En begåvad fiende, vilket man får utgå från att Sverige kommer att ha, slår snarare mot samhällsnödvändig infrastruktur, ”krigsviktiga funktioner där vi som samhälle är mest sårbara”.

Men skyddsrum är inte enbart militärt omotiverade, de kan också skapa en falsk känsla av beredskap och trygghet. Idag heter det till exempel att sju miljoner svenskar får plats i skyddsrummen. Men det är en liten plats: på 0,75 kvadratmeter per person uthärdar man inte länge, och allra minst de tre dygn som skyddsrummen sägs vara byggda för. Eftersom skyddsrum finns både i bostäder och på skolor och arbetsplatser är dessutom platserna för barn och förvärvsarbetande dubbletter.

I ett land där jämlikhet råder och alla ska med tar det kanske emot att erkänna det, men alla orter och verksamheter är inte lika intressanta. Det måste återspeglas i förberedelserna också för befolkningsskydd. Ett kärnkraftverk är ur militärt perspektiv mer intressant än en revisionsbyrå. Ska skyddsrum bevaras, eller för den delen byggas på nytt, måste det ske utifrån en riskbedömning - inte utifrån ett kategoriskt vidmakthållande av en gammal struktur som inte var särskilt lyckad ens när den var ny. Annars råkar bemödandena om beredskapshöjning i vanrykte.