Alla ska med är fel modell för migrationspolitiken
Det går inte att se hur samtalen mellan riksdagens partier om en ny migrationspolitik ska kunna utmynna i något. Centerns representant vill inte ens uppge någon gräns för hur många kvotflyktingar Sverige ska ta emot, trots att kvoter per definition hänger ihop med volymer. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ha amnesti för de ensamkommande som fick en andra chans genom gymnasielagen. Artiga samtal kan säkert föras, men det kommer inte att bli något resultat.
Den parlamentariska migrationspolitiska kommittén kommer snarare att gå till historien som institutionaliserad handlingsförlamning. Statsvetare kommer i framtiden att ha en grannlaga uppgift att reda ut hur väljarnas ganska tydliga instruktion till de folkvalda kunde försvinna i det parlamentariska maskineriet.
För räknat i mandat borde det inte vara något större problem att få en ny migrationspolitik till stånd. Statsminister Stefan Löfven har varit någotsånär tydlig med vad han vill. Moderatledaren Ulf Kristersson har också varit tydlig. Och vad Sverigedemokraterna vill kan ingen ha missat. Tillsammans har dessa tre partier två tredjedelar av alla mandat i riksdagen. Räknar man in Kristdemokraterna, som i stort sett är inne på samma linje stiger andelen till 70 procent.
Möjligheterna för Stefan Löfven att få igenom den politik han anser nödvändig kunde inte vara bättre.
Men i migrationspolitiken är det som om regeringschefen söker upp blockeringarna snarare än att undvika dem. Först hette det att Sverige inte kunde ha någon egen migrationspolitik utan måste invänta en EU-gemensam lagstiftning. Att någon sådan inte kunde komma på plats var lätt att räkna ut.
Sedan, när det visade sig att svenska politiker visst har migrationsfrågan i sin hand, skulle av oklar anledning alla riksdagens partier vara med och utforma politiken. När det gällde regeringsbildningen var ett av målen att isolera Vänsterpartiet, men i en viktig framtidsfråga skulle plötsligt deras åsikt väga lika tungt som alla andras.
Tron på samtalets förlösande kraft är i grunden vacker. Men det finns konflikter som inga samtal kan lösa. Verklighetsbilderna i kommittén är helt enkelt väsensskilda. Centerpartiets företrädare, till exempel, anser att gränserna ”stängdes” år 2016 och att detta var fel. Det året beviljades 71 571 personer asyl i Sverige, varav den stora majoriteten alternativt skyddsbehövande. Året därpå beviljades 36 541 personer asyl, även det ett högt tal. Under 2018 beviljades fler än dubbelt så många asyl som tio år tidigare.
Frågan inställer sig varför statsministern och Socialdemokraterna väljer att inte låtsas om den stora majoriteten för deras egen politik utan istället förlägga migrationspolitiken till ett forum där utsikterna till framgång helt saknas. Det kan inte vara behovet av överenskommelser som håller över tid. Majoriteten för striktare invandringspolitik är strukturell och inget stort parti avviker. Sannolikheten för nya tvärvändningar ökar snarare när S, M och SD ska ställa sig bakom ett samarbete ingen i grunden tror på. Skulle kommittén mot all förmodan komma fram till något, kommer det att vid första påfrestning visa sig ohållbart.
Den beklämmande slutsatsen blir att regeringsmakten är viktigare än sakpolitiken. Statsministern som stod vid Donald Trumps sida och beklagade sig över att den svenska migrationspolitiken hade varit ohållbar när han tog över, låter nu miljöpartister och vänsterpartister vara med och bestämma över framtiden.
Det är med att andra ord viktigare att hålla sams med regeringskollegorna i MP än att föra den migrationspolitik Sverige enligt Socialdemokraternas egna bedömning behöver. Vad detta säger om S-ledningens mod, urskillningsförmåga och politiska ledarskap ligger i öppen dag.
