Akademisk frihet, ja tack

Ledare Artikeln publicerades
Forskningens framtid hänger på den akademiska friheten.
Foto:Johan Nilsson / TT
Forskningens framtid hänger på den akademiska friheten.

Högskoleminister Helene Hellmark Knutsson vet inte vad hon talar om när hon påstår att pedagogiken är satt på undantag i universitetsvärlden.

Kraven på pedagogisk skicklighet inom universitet och högskola har skärpts under lång tid. Pedagogiska kurser, didaktiska team och kompetensförstärkare finns att tillgå. Ve akademiker av udda slag, de så kallade originalen, med djup kunskap men utan leklåda på katedern.

Svensk skola är i kris, kunskapsmässigt. Ett av skälen är decennier av pedagogiska experiment. Facit har vi i form av generationer med luckor i baskunskaperna för att inlärning inte får vara tråkig. Detta har drabbat matematik och språk, som behöver nötas in.

Återverkningarna märks i högskolan, där språkstudier lagts ned vid vissa universitet och de tekniska högskolorna är oroade över hur framtidens broar ska kunna byggas.

Katederundervisningen har förpassats till historiens skamvrå, trots att forskning visar dess positiva utfall. Skolan kris är även akademins kris, något som bland andra professorn i statsvetenskap Bo Rothstein benämnt som nästa Pisa-haveri.

När nu högskoleminister Helene Hellmark Knutsson (S) kommer rusande med utspel om lagändringar för ännu mer pedagogik, finns det anledning att bromsa. Sverige har en av världens lägsta andel högskoleutbildade regeringspolitiker. Det borde stämma till försiktighet från den politiska sfären.

Från universitetshåll vet man vad som är problemen och inte är det bristen på pedagogiska innovationer. Istället handlar det om den tröga rörligheten i högskolevärlden. Man sitter kort sagt på det lärosäte man sitter. Professor och docenter kan få sina utnämningar på tänkta projekt och publikationer, inte på det de faktiskt publicerat. Det riskerar att gå inflation i titlarna.

Vad akademikerna efterfrågar är mer forskningstid. På flera håll beskärs denna. Vid Malmö högskola, exempelvis, minskades professorers forskningstid från 50 till 20 procent, ett slag mot den akademiska friheten och en urholkning av motivationen för arbetet.

Högskoleutbyggnaden som på många sätt inneburit en positiv utveckling för städer som Kalmar och Växjö, har även haft andra sidor. Akademisk nivå och frihet har på sina håll fått stryka på foten. En utbyggnad är inte ett mål i sig och högskolans uppgift är inte främst arbetsmarknadspolitisk.

Akademin är inget gymnasium, utan ska vara den vuxna, krävande och stolta samhällsinstitution som är dess syfte. Det ska inte vara självklart att få en plats och det ska inte vara en promenad i parken att läsa på högskolan, utan en stor skillnad från gymnasiet och ett steg in i vuxenvärlden. Ett slags rite de passage, en övergångsrit.

Akademisk frihet och nivå är något så avgörande som fundamentet i ett upplyst samhälle. Det handlar om tankens frihet, om det heuristiska - prövande, upptäckande - förhållningssättet, men det handlar också i hög grad om tid. Den tiden ska inte slukas upp av administration och statligt reglerade pekpinnar kring pedagogiska kurser. Den politiska styrningen av universitetsvärlden ska vara minimal.