Agera mot hedersvåldet
En av landets ledande experter på hedersvåld, advokat Elisabeth Massi Fritz, som är målsägandebiträde för offrets syster ser dock hedersperspektivet också i detta fall. Listan på hedersvåldets offer blir allt längre.
Ett måhända minimalt ljus i mörkret är att ingen förnekar förekomsten av hedersvåld i dag. När politiker och ”experter” tidigare förminskade och relativiserade faders slag mot dottern – som applåderades av bröderna – är det inte märkligt att polis och åklagare eller för all del socialtjänsten inte såg hedersdimensionen. Den som vågade tala om hedersvåld fick mörka epitet klistrade på sig. Vi minns Mona Sahlin, annars hårt engagerad i våld mot kvinnor, som i detta fall hävdade att vi ”aldrig får acceptera talet om ’hedersmord’”. Projektledaren för nationellt råd för kvinnofrid tonade ned förekomsten. Längst gick S-regeringens egen integrationsexpert, Massoud Kamali, som hävdade att invandrarkvinnor påstod sig bli misshandlade för att få tillgång till lägenheter. Det var rasism att tala om våldet. Det stora sveket är emellertid att inte tala om våldet. Nu kan vi föra en debatt om det särskilda våld som ryms inom hedersbegreppet utan att ställa det mot det dödliga relationsvåld som drabbar ungefär 17 kvinnor i Sverige årligen.
På torsdagen arrangerades två aktiviteter i Kalmar om hedersbegreppet. Kampen mot allt relations- och hedersvåld måste gå vidare. Men det gäller också att ompröva och utvärdera åtgärder. Inte bara att utlova öronmärkta pengar till kommuner och länsstyrelser. Tidigare politiska låsningar tycks vara borta. Mona Sahlin gjorde en helomvändning i fråga om synen på hedersvåld vilket påverkade opinionen i viktiga grupper. Fredrik Reinfeldt ägnade sitt jultal 2011 åt våldet mot kvinnor.
En utgångspunkt bör vara att diskutera fokus i den svenska kampen mot allt relationsvåld. Insatserna mot hedersvåld har till del bestått i att erbjuda utsatta kvinnor skyddat boende. Offret är bakom en låst dörr. Den misstänkte gärningsmannen rör sig fritt. Det kan bara vara en tillfällig lösning.
Statsministern har också – kanske med rätta – kritiserats för att löften om medel till kvinnojourer inte uppfyllts. Samtidigt finns också en kritik från bland annat riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) över att ideella krafter på delegation får driva kvinnojoursverksamheten. Den är enligt Abrahamsson inte tillräckligt professionell. En rapport från Brottsförebyggande rådet – en institution Abrahamsson med poäng annars kritiserat – har också talat om ett tydligare kommunalt uppdrag.
Frågeställningen måste kunna diskuteras. När Karolinska Institutet på Socialstyrelsens uppdrag granskade kvinnojourer 2011 uppmärksammades de blygsamma effekterna av insatserna. Jourerna saknade kunskap om drogmissbruk – det påpekades dock att klienterna sällan led av alkoholmissbruk. Insatserna på jourerna hade ingen effekt för offrens psykiska hälsa. Många fortsatte att utsättas för våld efter besök och samtal. Det reser frågor hur kvinnojourerna agerar och hur de samarbetar med polisen. Men jourerna mår nog bättre av att kvalitetssäkras än kommunaliseras eller förstatligas. Kraften och engagemanget måste bejakas. Ideella insatser har också andra fördelar – de kan ha lättare att nå offer och utsatta. Oavsett om våldet är hedersrelaterat eller faller inom det som kommit att kallas kvinnovåld.
