Ledare 2008-07-16 | Uppdaterad 2008-09-05
Det finns mycket att ha uppfattningar om när man blickar ut över Sverige och världen. Det kan vara Mönsterås kommuns svek, till exempel, att inte införa ett vårdnadsbidrag nu när man har chansen, trots upprepade löften om att det skulle införas. Det kan vara FRA-lagen, försvaret, etanolbilarna, olympiska spelen eller något annat mellan himmel och jord.
Men det är inte alltid så enkelt att bilda sig en uppfattning om vad man tycker. Ofta står ord mot ord och sambanden är komplicerade. Jag försöker i möjligaste mån att undvika TV-nyheter. De ger en så obehaglig, passiviserande stämning inombords. De kommer ofta för nära för att man ska klara av att ta dem till sig, samtidigt som de förytligar. Ögonblicksbilder som berör starkt med alltför kortfattad information till. Jag föredrar det skrivna ordet framför det talade, och framför bildspråket. Tidningar är bättre på att ge en chans att följa med i vad som händer, utan att det fullständigt trycker ner en i skoskaften. Man tillåts behålla lite kraft till eget samhällsengagemang.
Men ibland blir det ändå att jag sitter där och tittar på TV-nyheterna. En kväll för några veckor sedan var det två inslag som fick mig i gungning. Det som gav styrka åt båda inslagen var att de kom i följd efter varandra. Det började med den annalkande världssvälten. Det grep tag i mig hårt. Det gör nästan fysiskt ont att tänka på att många människor inte har mat för dagen. Människor svälter i världen, men istället för att denna katastrof minskar, som vi har vant oss vid och förväntar oss, så ökar den nu istället. Medan jag brottades med alla känslor omkring detta kastades vi in i nästa reportage. Det handlade om hur mycket pengar som satsas på barn- och ungdomsidrotten i Sverige och hur de fördelas, och bekymren kring detta.
Gulp! Vilken blixtbelysning på ett i-landsproblem! Vilken kontrast till reportaget minuten innan. Åtminstone kändes det som en absurd kontrast till att börja med. Vid närmare eftertanke handlar det egentligen om två olika sorters svält, men i olika delar i världen. Svält i brist på mat och svält i brist på kärlek. Västvärldens problem är ensamhet, kärlekslängtan och att finna meningsfull sysselsättning, till och med för fritiden. Vi står inför två gigantiska uppgifter; att se till att våra medmänniskor i världen har mat för dagen, och att försäkra oss om att våra barn känner sig älskade och behövda och kan känna framtidstro.
Frustrationen nafsar en i hälarna: Vi finner tydligen ingen möjlighet att se till att svälten minskar istället för att öka, men vi har råd att odla grödor som förvandlas till bränsle, istället för mat, så vi kan åka på nöjesresor till andra sidan jordklotet och titta på de fattiga… Vi har inte råd att låta föräldrar få tid att ta hand om sina barn medan de är små, men det finns pengar till dyra aktiviteter så att barnen inte blir uttråkade.
Jag är mycket väl medveten om komplicerade samband. Jag vet att det ena inte går att kvitta mot det andra. Men hur prioriterar vi egentligen?
"Vi har inte råd att låta föräldrar få tid att ta hand om sina barn medan de är små, men det finns pengar till dyra aktiviteter så att barnen inte blir uttråkade" säger Karin Yngman.
Men detta är inte helt rätt.
Ty, enligt civ.ek Petra Lantz i SOU 79:89, går det åt lika mycket resurser att vårda 2-3 barn på ett kommunalt dagis som vad en heltidsarbetande skapar i ett yrke.
Alltså tjäner inte samhället, "vi" på att byta arbetet med 2-3 egna barn mot något annat arbete.
Vi blir alltså inte rikare, vi får inte mera råd, av detta barnbortlämnartvång.
Orsaken är en helt annan än pengar och råd. Orsaken ligger i idén om att skapa det "helt socialistiska samhället" (se s-programmet Familjen i framtiden) och i socialismens mål att bryta ner familjen och dess funktioner (se t ex F Engels, Om familjens ursprung från 1884).









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (55 ST.)
ANNONSERA