68-vänstern som blev försvarsvänner

Ledare Artikeln publicerades
Osannolik inspirationskälla: ordförande Mao.
Foto: Ng Han Guan
Osannolik inspirationskälla: ordförande Mao.

1968 har kallats året då allting började. Men för kommunismen var det början till slutet.

Ordförande Mao var från första början en ganska udda inspirationskälla för unga svenskar. De svenska maoisterna var övervägande studenter, akademiker och författare - maoismen var en brutal politik för ett jordbrukssamhälle. Men det finns ändå en logik i deras entusiasm: ”Kina visade att det fanns en utväg ... Det blev återigen möjligt att vara helhjärtad”, som Jan Myrdal uttryckte det.

I en synnerligen läsvärd bok beskrivs nu de märkvärdiga åren 1963-1986, då man kunde tala om en svensk maoism: Mao i Sverige av den unga idéhistorikern Ingrid Wållgren. Till skillnad från många som tidigare har ägnat sig åt ämnet är inte Wållgren själv en del av historien. Till skillnad från dem som var med, utgår hon inte heller från minnesbilder utan från ”debatten som den såg ut då.”

Hur såg den då ut? Vid sidan om de förutsägbara positionerna - kritiken av västvärlden, konsumtionssamhället och marknadsekonomin och den naiva uppskattningen av det exotiska förtrycket - utvecklade svenska maoister en del ståndpunkter som inte alls motsvarar vad man idag föreställer sig som utmärkande för 68-vänstern. ”Enkelt beskrivet skulle man kunna kalla dem ett slags moralkonservativa kommunister”, skriver Wållgren. Sexuell frigjordhet och drogliberalism förkastades, totalförbud mot pornografi förespråkades. Till och med totalförbud mot alkohol diskuterades.

Också i miljöfrågor intog svenska maoister en annan hållning än den man kunde ha väntat sig. Energikrisen och miljöförstöringen var stora frågor under 1970-talet, men i maoistisk analys ”kunde miljöförstöringsrapporter ses som överdrivna skräckscenarion utmålade av den döende kapitalismens hantlangare”. I den maoistiska tidningen Gnistan hävdades att oljekrisen var påhittad av makthavarna för att få folk att leva sämre.

Mest förbluffade i efterhand är nog ändå hur maoisterna i enlighet med sin strängt ideologiska logik resonerade sig fram till att uppslutning kring den folkliga svenska kulturen var önskvärd och att Sverige behövde ett starkt försvar för att värna sig mot Sovjetunionen. ”Vi måste lägga mycket stor vikt vid att propagera för nödvändigheten av att med vapen i hand värna Sverige mot varje angripare”, stod det i Gnistan 1976.

Medan monopolkapitalet, som det tidstypiskt kallades, uppfattades som landsförrädiskt kunde maoisterna betrakta sig själva som de sanna fosterlandsvännerna. Och alldeles utan grund var det inte heller. I en intervju i Gnistan 1980 menade dåvarande generalsekreteraren i Folk och försvar att aktiva KFML/SKP:are var bland de mest utbildningsvilliga värnpliktiga och ofta de bästa soldaterna.

Det är inte utan att man funderar över vilken funktion de kommunistiska spekulationerna egentligen fyllde när kontentan ändå blev moralkonservatism och patriotism. Genom att knyta sina förhoppningar till Kina, tvingades de svenska maoisterna också legitimera den kommunistiska regimens utveckling som under perioden innebar extrema positionsförflyttningar.

Wållgren ger flera förklaringar till maoismens dragningskraft i Sverige, men den viktigaste förefaller vara att det plötsligt fanns ett tydligt vänsteralternativ till den uppenbart förstelnade Sovjetunionen. Genom brytningen mellan Sovjetunionen och Kina kunde man kritisera grannlandet från vänster och samtidigt hålla fram Kina som en livskraftigare modell. Tidigare generationers krossade drömmar återuppstod, nu med en ännu mer osannolik aktör i huvudrollen. Av bara farten legitimerade man förtryck och förbrytelser.

Idag är många av huvudpersonerna bortglömda, terminologin används inte längre och resonemangen verkar främmande och primitiva. 1968 blev början till slutet för 1917 års idéer, inte någon nystart. Dagens Kina är något helt annat än vad maoisterna trodde sig se. Men allt är inte borta. Den maoistiska ideologin innebar att den politiska kampen fördes över från politik och ekonomi till ”kulturen, vardagen och den intima sfären”, som Wållgren skriver. Här förs den alltjämt.