Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Ledare 2011-04-16 | Uppdaterad 2011-04-16
"Många politiker – till exempel Göran Hägglund – har talat om vikten av att politiken begränsas och att makt flyttas från politikernas sammanträdesbord till köksborden", skriver de S-märkta statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker på DN debatt (10/4).
Undrar om vi lever i samma verklighet, jag och statsvetarparet? I min värld undrare jag snarare hur det kan komma sig att de är så få, politikerna som inte bara talar, utan som agerar, i enlighet med sin övertygelse om vikten av den lilla staten och det stora civilsamhället.
Bjereld och Demker fortsätter: "Men problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman samhället. /…/ Politiken måste återupprättas och en gemensam medborgerlig offentlighet behöver få nytt liv om samhällets förmåga till solidaritet ska finnas kvar."
Artikeln i sin helhet väcker de ständigt aktuella frågorna kring jämlikhet och fördelning. Frågor som i varje fall rent retoriskt blivit allt mer intressanta sedan Håkan Juholt tog över ledarskapet i Socialdemokraterna. De allra flesta människor tycker att jämlikhet och rättvisa är något eftersträvansvärt och gott. Problematiskt blir det eftersom debatten inte lyckas hålla isär skillnaden mellan lika möjligheter och olika utfall. Att jämlikhet mellan människor ska råda, som ett grundtillstånd, råder det ingen tvekan om. Men är det orättvist om mina val leder mig åt ett håll och dina åt ett annat, som senare visar sig vara sämre än mitt? Är inte detta faktum den inneboende risken med demokratin?
Från vänsterhåll argumenterar man alltid för mer statlig inverkan och mer politik. Aldrig att man skulle komma på tanken att det kanske är just dessa två faktorer som ligger till grund för problemen istället. Låt mig ge ett exempel. Den svenska integrationspolitiken är genompolitiserad. Ändå, eller förmodligen just därför, har den havererat.
Politiken och statens inverkan i enskilda människors liv och leverne bör endast försvaras i de fall då syftet är att riva hinder. Ändå skapar politiken av i dag oftast nya hinder. Den överreglerade arbetsmarknaden försvårar exempelvis inträdet och etableringen på arbetsmarknaden för individer med utländskt påbrå. Detta är ett bra exempel på hur statlig inverkan får konkreta negativa konsekvenser för enskilda i praktiken.
En annan nackdel med för långtgående och detaljstyrande politiska ansatser är att de för sin verkställbarhet kräver en kollektivistisk helhetssyn. Där kollektivets behov blir viktigare än individens uppstår förtryck. Där staten bäst vet hur människor ska leva sina liv uppstår omänskliga förhållanden - diktatur.
I Sverige har synen på staten präglats av en nästan gullig naivitet. Familjen som institution har nedmonterats och ersatts av staten. Staten befriade kvinnan från hennes beroendeförhållande till mannen bara för att tvinga in henne i en annan famn, denna gång statens egen.
Givetvis ska staten ha viss makt och givetvis ska samhällets ramar sättas av politiska beslut. Men den centrala frågan som politikerna måste ställa sig är var dessa ramar ska sättas; det vill säga vad är den politiska kärnan och vad ska finnas utanför för människor att själva bestämma över?
En lagom radikal person anser nog att sådant som rör våra gemensamma institutioner faller in under ramen för politikens kärna. Martin Edgélius sätter ord på den ordning som sedan bör gälla. På bloggen Konservativa tankar skriver han: "Precis som inom EU-politiken är jag dock mån om att det finns en subsidiaritetsprincip som ger vid handen att så mycket som möjligt av det som rör det egna livet och den egna vardagen bestäms av de som är direkt berörda. Det vill säga de individer, familjer eller andra sammanslutningar som påverkas av beslutet i fråga."
Många politiker och röda ideologer påstår att de visst tror på människors förmåga, och att syftet med mer politik är att göra livet enklare för de som av olika skäl hamnat snett. Men mer politik innebär mindre egenmakt – för alla.
Samhället kan inte bygga på idén om att valfrihet och pluralism är bra, men bara så länge alla väljer enligt den norm som politiken skapat. Den politiska överbeskyddarmentalitet som ska skydda medborgarna från allehanda dåliga beslut legitimerar politiseringen av samhället. Men politikerna och staten har inget att göra med människors vardagsbeslut! För hör och häpna, det mesta i livet är inte politik. Det ska vi vara tacksamma för.
Alice Teodorescu











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA