Vampyrromanens återkomst – Charlotte Aquilonius skapar skräck på Södermalm
Vampyrromanen är en genre full av klichéer. Som författare måste man välja hur man ska handskas med dem ‒ (försöka) hitta på något nytt, eller fortsätta i gamla spår och riskera att bli en tråkig eller löjlig upprepning. Var Aquilonius ställer sig på den skalan blir uppenbart efter bara ett par kapitel, men hon lyckas definitivt att undvika att bli en parodi.
Här kommer natten, med titel från en låt av Pugh Rogefeldt, är inte bara full av musikaliska hänvisningar (det finns till och med en uttömmande lista över låtarna som omnämns i slutet av boken), utan också till genren som romanen skriver in sig i.
Den romantiska, gotiska vampyrberättelsen, men i ett samtida Stockholm.
Tvillingarna Milla och Laura har en trasslig familjesituation bakom sig, och när deras tjugosjätte födelsedag närmar sig börjar de på var sitt håll ifrågasätta sina liv. Milla är en högpresterande läkare på hematologiavdelningen och bor av mystiska skäl i en av Södermalms vackraste gamla byggnader, med bara ”fröknar” som grannar. Laura är bartender på en konceptklubb dit alternativa och hipsters lockas, både bland gästerna och kollegorna, och undrar om hon någonsin kommer ta tag i sitt liv.
”Aquilonius inspireras av de allra tidigaste vampyrberättelserna, de innan greve Dracula tagit över mytologin eller blodsugarna börjat glittra i solskenet.”
Båda upplever att en förändring är på väg. Frågan är bara vilken.
Samtidigt börjar en kista resa från Paris mot Stockholm, en kista som bär svaret på en del av systrarnas frågor.
Aquilonius inspireras av de allra tidigaste vampyrberättelserna, de innan greve Dracula tagit över mytologin eller blodsugarna börjat glittra i solskenet.
Att huvudpersonerna heter Camilla (Milla) och Laura till exempel, är säkert en blinkning till Sheridian Le Fanus klassiska novell ”Carmilla” från 1872, där de två unga kvinnorna i fokus heter just Carmilla och Laura. I Aquilonius värld finns också en Clarimonde, precis som i Théophile Gautiers mycket tidiga vampyrhistoria ”La Morte Amoureuse” från 1836.
Också annat än bara karaktärernas namn bidrar till den gotiska känslan. Teman som gamla babyloniska myterna, ett fågelliknande monster, Paris och talmystik är några andra exempel på de gotiskt romantiska blinkningar och vampyrhänvisningar som dyker upp under läsningen.
Och som grädde på moset, lite 1970/80-tals-vampyrkänsla i de dekadenta festerna och virustematiken.
Låter som att det är för mycket? Ibland är det gränsfall, som när berättarrösten växlar mellan samtida uttryck och pastischliknande ålderdomlighet, när Södermalmsbeskrivningarna blir för långa, eller när det blir en eller två ingredienser för mycket i världen som målas upp. Men oftast är det som att hitta hem.
Hem till en fiktiv värld som ser ut som vår egen, men där ingenting är vad det ser ut att vara.
En hemtam känsla, i alla fall för dem som redan fastnat för gotisk skräckromantik, och älskar när genren återupplivas.
