Annons

Stark prosa om artificiell intelligens

Relationen mellan medvetande och kropp, djur och människa, vanlig vardag och avancerad forskning står i fokus i Ina Rosvalls debut, som befinner sig mellan realistisk roman och poetisk sci-fi.
Publicerad 30 januari 2018
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Ina Rosvall tar inspiration från Harry Martinsons ”Aniara” i sin debutroman ”Harungen”.
Ina Rosvall tar inspiration från Harry Martinsons ”Aniara” i sin debutroman ”Harungen”.Foto: Nille Leander

Harungen

Genre: Roman

Författare: Ina Rosvall

Förlag: Albert Bonniers

Så fort jag slagit igen Harungen vill jag läsa om den igen. Den tunna romanen tog längre tid att läsa än jag trodde, och ändå vill jag tillbaka till första sidan igen. Ina Rosvalls debutroman består av en tät, stark prosa som kräver eftertanke.

Annons

Huvudpersonen är en vanlig tvåbarnsmor som arbetar som forskare. Hon tillbringar sina dagar med att undersöka djurs medvetande ‒ deras känslomässiga och fysiska reaktioner på olika stimuli. När hon och de andra forskarna får fram ett resultat tankas det över till en mima, en behållare för rent medvetande.

Däri börjar något så småningom ta form. Nervbanor och reaktioner, ett slags hjärna helt utan kropp eller sinne.

Ungefär samtidigt hittar huvudpersonen en övergiven liten harunge utanför forskningsanstalten.

Rosvall skriver in sig i en lång tradition av litterära lekar kring temat artificiell intelligens. Men i stället för en tänkande maskin handlar det här i stället om ett tänkande, varande ingenting. Mängder av science fiction-författare har såklart skrivit om samma ämne sedan genrens uppkomst. Trots det känns temat brutalt aktuellt i en tid av allt från innovativa smarta klockor till (mar)drömmar om att kunna ladda upp sitt medvetande till en digital molntjänst.

Själva begreppet mima för såklart också tankarna till Harry Martinsons rymdepos ”Aniara”, där den allvetande, tänkande maskinen Mima till slut närmast får gudalik status. Rosvall delar också Martinsons intresse för naturvetenskap och låter frågor inom neurologi, psykologi och biologi genomsyra berättelsen.

En mer samtida författarkollega inom ämnet är Pernilla Wåhlin Norén med debutromanen ”Sorgens princip” från förra året. Där tar en forskare i en dystopisk framtid fram ”reservdelar” till människor, och studerar om det finns känslor eller minnen i dessa framodlade kroppsdelar. Harungen skiljer sig dock från ”Sorgens princip” i fråga om stil. Vissa passager är ren prosalyrik, där korta, konkreta händelser varvas med livets stora frågor och abstrakta bilder.

Upplevelserna av huvudkaraktärens egen kroppslighet och vardag är också en effektiv kontrast mot mimans kroppslösa varande. Den lilla harpalten blir ännu en faktor i ekvationen, en katalysator i form av något vanligt levande som en kontrast mot det som utvecklas i miman. Det väver också in frågor om djurs tankevärldar i berättelsen, om känslor vi människor aldrig kommer att få uppleva. Rosvall gör det dock lite för svårt för läsaren ibland, även om de korta intensiva kapitlen och de existentiella frågorna mellan raderna får mig att reflektera och stannar kvar när jag slagit igen boken.

Lisa M Jagemark
Annons
Annons
Annons
Annons