Spegeln ljuger alltid

I en av historierna noterar Werup att han i sina dikter gärna använder ordet ”jag” – dikterna själva ger syn för sägen. Det innebär inte att han är patologiskt narcissistisk, snarare att han har en utpräglad fallenhet för en låt vara diskret självrannsakan. Vridit in och ut på själen, psyket och mjälten har han, ”köpmannens pojke”, väl aldrig på allvar gjort. Men han har sett sig själv i spegeln och, likt några av oss andra, inte känt igen sig. Ansiktet är någon annans.

Sagda historia har två knorrar, den första när arrangören i Trelleborg vill gratulera Jacques Werup till ännu ett bejublat framträdande och samtidigt framföra vad en entusiastisk man i publiken sagt: ”Var har du hittat den där fantastiske imitatören… han lyckades precis på pricken härma Jacques Werup, samma tonfall, minsta gest… precis som Jacques Werup!”

Det är roligt, hejdlöst roligt och tragikomiskt, som ofta i dessa korta berättelser. Men dikten sägs ju bära på en särskild egenskap, fördjupningen, och vad säger den? ”Lätt att inbilla sig att man verkligen/ är den man själv möter i spegeln,/ den ende i världen man aldrig ska möta.”

Det svindlar där, det är rejält otäckt, i värsta fall sant. En odödlig strof på dödens rand.

Gentemot den blir allt lättare, utan att vara enkelt. Dikterna bär, likt estradören, på yviga gester och eleganta självironier, därtill på vad som plägar kallas livsvisdom och ofta är det: här må vi om våren försöka ”komma tillbaka till de barn/ som våra kroppar lämnat” och notera att vi varken äger våra egna liv eller någon som helst kärlek. Du kan få kärlek, men det är slumpen som styr, inte äganderätten.

I runda slängar har Werup publicerat 40 böcker, jag har läst alla utom ett par och nog skrivit om ungefär hälften. Det som slår en är kontinuiteten. Den ständiga brottningskampen mellan borgerligheten och bohemeriet, fängelset och friheten, tryggheten och äventyret. Hur han finner sig till rätta i olika sammanhang – jazzens, litteraturens men också på något vis de besuttnas – men parallellt värjer sig inte bara mot det förväntade (framgång, karriär) utan även mot de framgångar han själv förvärvat. Jacques Werup är alltid dubbel. Anställd på Skånska Cement blir han dock aldrig.

Han är estradör, glad i rampljus. Njuter av bekräftelse, men skäms och skräms. Lär sig de utåtriktades konst, men ser sig själv som inåtvänd, närmast blyg trots alla sceniska krumbukter. Han är ombytlig, ändå stadig. Trots alla världsliga framgångar – de är otaliga – kan han aldrig sluta förhålla sig till de konventionella generationskamraternas framgångar, föräldrarnas överklassumgänge och alla dessa borgerliga av bägge könen som betraktar honom med nyfikenhet och misstänksamhet. Han tänder bloss men verkar rädd för vad blossen kan göra. Spelevinken och charmören är inte beredd att ta konsekvenserna.

Han vill spänningen och bekvämligheten, det är där friktionen i hans texter och kanske levnad uppstår.

Gubben kommer och gubben går. Kvar står minnesbetorna. Björn Ranelid nämns inte vid namn, men avlövas i ”Entreprenör”. Själv är Werup rätt flink i underhållningsbranschen. I motsats till Ranelid är denne författare emellertid medveten om den egna verksamheten och dess bevekelsegrunder. Han skriver om bubblor som han lever i – jazzens, litteraturens men också på något vis de besuttnas – och han punkterar dem med hållfastheten hos en ambivalent konstnär och människa. Inte sällan bär sanningslidelsen på ett kokett drag, liksom undanglidande.

I de korta historierna ur egen fatabur finns en humor sällan skådad i vår allvarsamma postfolkhemska och politiskt opportuna litteratur. Werup behärskar glidningarna, de sublima vändningarna, och den avväpnande självironi som väl knappt existerar norr om Hässleholm. Flera figuranter förekommer, från morfar och tante Lotti till den handjobbande brunnsgrävaren och Johnny Bode i ett intermezzo i en liten lägenhet på Norra Vallgatan tillsammans med en galen gitarrist, Jimi Hendrix.

Detta liv, detta Malmö. I den allra sista historien stillnar det. Författaren, omsusad som få, har plötsligt ingen att ringa för att berätta om allvaret: vägs ände, livet har gått genom märg och ben. Hans gamle kombattant från Cabaret Fredagsbarnen, den knappast lättpratade Lasse Söderberg, spelar en betydande roll. Mer skall inte sägas, än att händelsen utspelades en blåsig torsdag i november förra året. Men den skrevs ner. Några dagar senare dog Jacques Werup. Och jag tror inte – trots insikten om diktcitatet i recensionens början – att det är ett majestätsbrott att citera den unga vackra och kyssnära flicka som i mitten av 60-talet avvisade den självgode jazzgossen i gryningen på Amiralsgatan: ” A du…för jävelen…spänn av!”

Jacques Werup var nog en större författare än han själv vågade se i den där förbannade spegeln.