Lennart Hagerfors reseskildring kommer ur missionärens mage
Lennart Hagerfors ”Inte hemma” är en reseskildring av ovanligt slag, berättaren är ännu ofödd men fullt i stånd att i sin fotfästeslösa tillvaro föra en avancerad diskussion i livsåskådningsfrågor.
Att en roman explicit upplyser om att den är självbiografisk är inte så vanligt. Så är det emellertid med Lennart Hagerfors ”Inte hemma”, vilket i det här fallet också innebär en utmaning både för författaren och läsaren, eftersom berättaren i boken är ett ännu ofött foster, som från livmoderns fotfästeslösa tillvaro skildrar en resa han (det är absolut en han) gör tillsammans med sina föräldrar och två syskon.
Det rör sig om en missionärsfamilj, givetvis med det mesta gemensamt med Lennart Hagerfors egen, som blivit fast i Kongo eftersom andra världskriget omöjliggjort en tidigare hemresa. Nu kan de företa färden, som blir oerhört strapatsrik, först med båt utmed Afrikas östkust till Lissabon och sedan vidare med tåg genom ett härjat och hungrigt Europa.
”Missionärsbarnet utmanar sina trosvissa föräldrars gudsbild.”
Det intellektuellt och språkligt ytterst välutvecklade fostret upplever resan med sin mors sinnen, men för ett helt självständigt resonemang om både om resans upplevelser och i livsåskådningsfrågor. Missionärsbarnet utmanar sina trosvissa föräldrars gudsbild. För barnet framstår deras gud som en förströdd diktator, som kräver ovillkorlig tacksamhet när det går bra, men skyller ifrån sig på andra, människorna själva eller hin onde, när det går illa.
Så formar sig ”Inte hemma” till en rörande bild av föräldrar som kärleksfullt och uppoffrande tar hand om sina barn på en farlig färd, vilket visar hur påfallande mycket mer moralisk kraft och värdighet människor kan uppvisa i kontrast till den gud de skapat åt sig.
