Mums för Nessers fans
Håkan Nesser var med och startade den svenska dysterdeckartrenden där luttrade kriminalkommissarier med avancerade alkoholvanor, hemfallenhet åt ensam lyssning till klassisk musik och ett sinnelag i pendling mellan luguber cynism och behärskad sentimentalitet vann anklang i ett folkdjup av aktningsvärda dimensioner.
I ”De vänsterhäntas förening” låter han i vad som ser ut som ett bokslut över en karriärpolisiär och litterär tid som flytt sina båda mest framträdande huvudpersoner mötas i ett samarbete kring en brottsutredning där den episka tiden sträcker sig från sent 1950-tal till år 2012. Då får till sist Van Veeteren och Gunnar Barbarotti slå sina kloka huvuden ihop och knäcka ett fall med förgreningar från den kontinentala miljö där Van Veeterens obskyra Maardam är beläget till den likaledes anonyma Kymlingetrakten.
”Brottskatalogen omfattar mord, mordbrand, kidnappning med mera.”
Tydligen har Nesser känt på sig att tiden kräver kvinnor, så nu får Van Veeterens sent tillkomna och dåförtiden oanade hustru vittnespsykologen Ulrike Fremdli och Barbarottis kollega och nya kärlek Eva Backman framträdande roller.
Brottskatalogen omfattar mord, mordbrand, kidnappning med mera. Och trots det, eller möjligen tack vare det, är det fråga om gedigen underhållning, i ordets mest positiva bemärkelse. ”De vänsterhäntas förening” lämnar ingen nesserian besviken.