Annons

Mörk kärlekshistoria av Jonas Brun

Något större hopp skänker inte Jonas Brun läsaren i den thrillerartade romanen "Ingen jämfört med dig". Recensenten Andrés Stoopendaal misstänker att den unge huvudpersonen Stewe eventuellt möter sin framtida baneman i John – som också är hans första kärlek.
Publicerad 16 januari 2018
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Jonas Bruns roman ”Ingen jämfört med dig” är en thrillerartad och mörk kärlekshistoria.
Jonas Bruns roman ”Ingen jämfört med dig” är en thrillerartad och mörk kärlekshistoria.Foto: Sara Mac Key

Ingen jämfört med dig

Genre: Roman

Författare: Jonas Brun

Förlag: Albert Bonniers

I Jonas Bruns nya roman uppstår en ganska märklig, närmast knivig situation för mig som läsare. En situation som jag tänker har med identifikation att göra. Historien utspelar sig på två olika tidsplan med 20 års mellanrum. Från det ena kapitlet till det andra rycks man två decennier fram eller tillbaka i tiden, från en värld till en annan.

På det ena tidsplanet möter man den vuxna versionen av huvudpersonen Stewe, en ganska desillusionerad homosexuell man som bosatt sig – eller snarare isolerat sig – på landet med sin man. På det andra tidsplanet möter man den 16-åriga versionen av Stewe som firar semester med sina föräldrar i sommarhuset i norra Sverige. Året är 1990 och Sinéad O'Connors Nothing compares 2 u spelas om och om igen på radion. En dag möter den uttråkade tonåringen den kriminelle John som brutit sig in i det övergivna grannhuset. De fattar omedelbart tycke för varandra. Tillslut dansar de tryckare till helgonet O'Connors låt. De klär ut sig i gamla, fuktskadade klänningar som de hittar i en garderob. De älskar. Allt är fantastiskt – och väldigt hemligt.

Annons

Sommaren får dock ett tragiskt slut. Men berättar jag hur spoilar jag storyn. Hur som helst dyker John upp tjugo år senare och vill att Stewe ska rymma tillsammans med honom. De har inte sett varandra på tjugo år. John är fortfarande förälskad i Stewe och Stewe attraheras fortfarande av John.

Det är här jag börjar tycka att berättelsen på sätt och vis brister i psykologisk realism. Det är också här jag börjar fundera på om inte romanens uttänkta upplägg med tidsplanen faktiskt förstör möjligheten för mig att identifiera mig med karaktärerna på allvar. De blir liksom inga personligheter. De befinner sig i limbo mellan två tider. Problemet med identifikationen tror jag har att göra med att man är van vid att ganska obehindrat kunna identifiera sig med en ung huvudperson. Till exempel ser sig Astrid Lindgren i och för sig tvungen att nämna att Emil i Lönneberga blir kommunalråd som vuxen, eftersom han begår så många oroande hyss, men annars hade man som läsare varit helt nöjd med att inte veta något alls om Emils liv som vuxen. Eftersom Stewe både är 16 år och 36 år uppstår inte identifikationen lika lätt.

Om jag ska vara helt ärlig tänker jag att detta kan ha varit ett problem även för författaren. Eftersom romanens story är så mörk – eventuellt slutar det hela tämligen illa för både Stewe och John (men det får man inte veta) – tänker jag att Brun inte förmått sig att verkligen mejsla ut karaktärernas personligheter. Och kanske förblir de opersonliga eftersom det helt enkelt är lättare att göra sådana romanfigurer illa som författare?..

Lindgren vill inte att läsaren ens ska tänka tanken att Emil ska bli en så kallad ungdom på glid. Därför skänker hon hopp: Emil blir kommunalråd. Skönt. Något motsvarande hopp skänker inte Brun läsaren i den här välskrivna, intelligenta och okonventionella romanen. Man anar redan från början att Stewe eventuellt mött sin framtida baneman i John.

Andrés StoopendaalSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons