Annons

Lee diktar på blodigt allvar

Mara Lees senaste bok är en obarmhärtig skärskådan av människans relationsmässiga otillräcklighet. Martin Lagerholm betvingas av en prosalyrisk ordkonstnärs stränga sanningskrav och radikala bildspråk.
Publicerad 16 januari 2018 • Uppdaterad 18 januari 2018
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Mara Lee.
Mara Lee.Foto: Märta Thisner

Kärleken och hatet

Genre: Poesi/prosa

Författare: Mara Lee

Förlag: Albert Bonniers

Jag är främst bekant med Mara Lee som översättare av den kanadensiska poeten och essäisten Anne Carson. De virtuosa tolkningarna av den presumtiva Nobelpristagarens ojämförliga och litterärt avancerade språkvärldar, manifesterar sig i de fyra böcker Lee hittills översatt som lyriskt raffinerad ordkonst helt i egen rätt.

I sin nya bok, ”Kärleken och hatet”, hänvisar Lee i en passage till Carsons besatthet av överstrykningar efter sin mors död: ”Hon söker upp dem i gamla manuskript, hon när sig av dem. Varför? För att de påminner om döden, säger hon: genom en enkel rörelse går allt förlorat, men står ändå kvar.” En av de sista texterna i Lees samling, ”Natten som metafor för främlingskap”, är på motsvarande vis överstruken, och reflekterar över hur nattens mörker förkroppsligar vår strävan efter osynlighet och förklädnad. Annars är de uttalade och underförstådda anspelningarna på just diktarsystern (-modern?) Carson särskilt frekventa; färgen röd löper som en blodfull symbol över sidorna, liksom i kanadensiskans lyriska diptyk ”Röd självbiografi” och ”Röd doc>”, som i likhet med Lees bok bland annat kretsar kring moder-barn-temat och andra vulkaniska relationer. Vidare intertextuella referenser till författare som skrivit om sina mödrars död flimrar förbi här – en Roland Barthes, en Albert Camus. . .

Annons

Lees textsamling består av två huvudavdelningar – ”(Kärleken och hatet) Appendix till en perfekt framtid” och ”(Hatet och kärleken) Appendix till barbariet” – och genomsyras av stränga sanningskrav på gestaltningen av det såriga och obarmhärtiga, och formmässigt av sina tvära kast mellan, eller snarare märkliga legering av brutal konkretion och ett radikalt och fordrande bildspråk. Dikter uppställda i strofer varvas med prosalyriska små minnesbilder, ögonblicksscener, essäliknande texter och metaforisk-teoretiska spekulationer. Det första blocket, kretsande kring dottern (jag) och modern (du), är ett slags språklig och poetisk besvärjelse eller avsvärjelse av en komplicerad relation, av något oförlöst och tragiskt: ”Hur ska man annars förklara att utsagan/ Du är min mor/ gör exakt lika ont som utsagan/ Du är inte min mor?”.

Så förgrenar sig i boken en sofistikerad och komplex problematik om kärlek och hat, död och identitet, övermodigt trots och hudflängande självförakt, i andra blocket närmast som ett slags språkligt attentat mot den mellanmänskliga otillräckligheten. Ur minnet av en händelse i tonåren – den hotfulla ynglingen vid stranden, ölstinkande, aggressiv, med militärshorts och armbindel: ”Är du född här? Är din mamma svensk? Pappa?” – vecklar hon på följande sidor upp en destruktiv relation med masochistiska inslag: ”Du har min tillåtelse att utradera varje ord jag säger, varje litet skiljetecken som jag sätter på pränt, så länge som du lovar att administrera min förnedring med exempellös noggrannhet.” Lee diktar på blodigt allvar, och hon gör det med den sanna ordkonstnärens utgrävande nit, där leran och gyttjan är en förutsättning för de glimmande fynden.

Martin LagerholmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons