I schamaners hemliga sällskap
19-åriga berättarjaget Felix har lämnat hemorten Hyltebruk för Göteborg. För att pröva en filosofisk idé, hävdar han. Men rättar sig snabbt: ”Nej: jag kom till Göteborg för att få ligga med en tjej.” Detta duger uppenbarligen inte halländska brukssamhällen till. Och fler än en tjej blir det i Boråsbördige Johan Nilssons nya roman ”Göteborgs schamaner” – förvisso också en och annan idé. Det är mellan dessa två storheter som romanens pendel rör sig. Liksom mellan de två tidsplanen 1989 och 2015. Däremellan ett halvt vuxet liv, flickvänner, äktenskap, arbete, barn, skilsmässa. Och slutligen en roman som försöker binda samman de 25 årens händelser till en någorlunda sammanhängande berättelse.
”Felix blir en del av det gäng som gärna ägnar sig åt ockult mumbojumbo, med de mystifika Egil och Iris som schamaner.”
1989 års Felix försöker inrätta sig i storstaden, bor i en andrahandslägenhet och jobbar extra som diskare medan han försöker precisera sina vaga framtidsutsikter. En bekant nästan-flickvän från hemorten bor i en kollektivvåning med en rad andra spännande existenser, och Felix blir en del av det gäng som gärna ägnar sig åt ockult mumbojumbo, med de mystifika Egil och Iris som schamaner. En sund skepsis mot allt vad runmagi och trumresor, skördeblot och bragelöften heter hindrar honom dock inte från att råka hamna mitt i ett tragiskt händelseförlopp, då en allvarligt sjuk ung man slutligen dör efter en misslyckad healing uppe i lägenheten. Därefter sprids vännerna för vinden. 2015 års Felix, nyskild och lika vilsen som tidigare, bär ännu på diffusa skuldkänslor för dödsfallet, och beger sig på jakt efter de forna kamraterna för att bringa klarhet i de nu decenniegamla händelserna.
Felix minnen är starkt kopplade till staden Göteborg. Jag är visserligen inte tillräckligt bekant med metropolen för att bedöma om Nilsson i sitt tidsporträtt lyckats fånga stadens 90-talsatmosfär. Men när han skriver om ”alla dessa luggslitna göteborgska kulturarbetare som vankar mellan Järntorget och Stigbergstorget” och Norra älvstrandens ”industrikyrkogård”, har jag inga problem med att visualisera detta och jämföra med den ruffiga charmen i mitt eget postindustriellt töckniga Malmö vid den här tiden.
”Nilsson är en god stilist, har överlag ett gott driv i berättandet, och man har alls inte tråkigt under läsningen.”
”Göteborgs schamaner” är å ena sidan en tidvis litet väl konstruerad, banal och klichéartad historia. Å den andra är de återkommande litterära samtalen om skriv- och läskonstens metoder och anfäktelser (Célines ”Resa till nattens ände” har en särskild plats i romanen), liksom om översättningens hantverk som ju ligger den förfarne översättaren Nilsson nära, ofta både intierade och engagerande. Så förvandlar författaren momentant ”generationsromanen” till ett slags konstnärsroman, låt vara kontaminerad med en (åtminstone för mitt vidkommande) milt ironisk blick på ungdomens pretentiösa filosoferande.
Nilsson är en god stilist, har överlag ett gott driv i berättandet, och man har alls inte tråkigt under läsningen. Men detta är samtidigt en litterär skapelse som aldrig riktigt hittar sin form, och där dess olika ”tematiska block” – ungdomsroman, kärleksroman, äktenskaps- och skilsmässoroman, konstnärsroman, stadsporträtt – aldrig riktigt förenas till en helhet. Liksom i livet självt väger stoffet helt enkelt litet för lätt i förhållande till anspråken.
