Finns det häxor i torkskåpet?
Någon ställer kanske sig frågorna, efter att ha läst bilderboken ”Rysliga förskolan”: Hur mycket får man skrämma barn och hur hotfull får man framställa förskolemiljön, som ska vara barnens trygga plats, som?
Ganska mycket får man nog skrämmas tycker jag, åtminstone när farligheten är kryddad med humor.
Boken börjar i vardagens morgonstress. Syskonen Milo och Jolly tar sig själva till förskolan när mamma får utryckningsbråttom till sitt arbete. Väl framme är det dödstyst på daghemmet. Det ser ut som om alla bara har gått upp i rök. Ingen där ingen här. Och tänk om det sitter en häxa i torkskåpet …
”Du vet väl att det inte finns några häxor?” tröstar storasyster Jolly. Jo texten förmedlar trygghet, i skåpet finns bara en massa gamla vantar. Men bilden säger något annat. Precis när barnen vände ryggen mot skåpet kikar drakar och häxiga monster ut. Bilden sänder ut farliga illgröna molnslingor och bakgrunden tonar i turkos och mörkblått.
Berättelsen pendlar ständigt, både i ord och bild, mellan det hotfulla och desarmering av detsamma.
Letandet efter personal och de andra barnen fortgår och när de tror sig hittat lösningen och öppnar dörren till Milos avdelning får de syn på:
”…ett fruktansvärt SJÖODJUR!
Den runda samlingsmattan har förvandlats till en bubblande, svart sjö där slemmiga tentakler piskar och slingrar. En tentakel är på väg rakt mot Milos fötter…”
”Man kan läsa boken som en skräckfantasi av vanligheten förvandlad till ett Kafkalandskap”
Men när Jolly tänder lampan är mattan bara en vanlig matta och monstret visar sig vara gosedjuret Bläckis.
Äventyrsvandringen fortsätter, dock utan att hitta de andra. Man kan läsa boken som en skräckfantasi av vanligheten förvandlad till ett Kafkalandskap. Fast samtidigt vet vi ju alla hur en van miljö kan uppfattas så skrämmande när något inte riktigt stämmer. Hur lätt ser inte en stol som är överöst av kläder ut som en Jättemårran innan man trevat sig fram till lampknappen?
”Rys & mys” är en ny serie av Rabén & Sjögren som har som syfte att skapa: ”lagom läskiga bilderböcker för ganska små läsare.” Boken kombinerar det moderna med skrock och myt. Neidestams bildberättande är inspirerad av John Bauers sagotroll och Hans Arnolds skräckmiljöer. Kanske är det faktiskt en ny trend i hela vår kultur och kanske är detta barnens ”Jordskott”?
