Finland 1918: Inbördeskrig, terror och mytbildning

Vägen mot samhällskollaps och öppet inbördeskrig hade anträtts under 1917 och utvecklingen passerade i allt snabbare takt de mellanstationer då det ännu kunde ha varit möjligt att vända förloppet. Och i det maktvakuum som uppstått efter den tsartida ordningsmakten började båda sidor organisera medborgarmiliser, de vita skyddskårerna och de röda gardena, embryot till två arméer som under vintern och våren 1918 skulle försöka förgöra varandra i ett av den nordiska historiens blodigaste och brutalaste krig.

Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs utmärkta översiktsverk ”Finska inbördeskriget” börjar i detta förspel, så snarlikt andra förödande inbördeskrig. Själva kriget inleddes dramatiskt kvällen den 27 januari 1918 när en röd lanterna tändes i tornet på Folkets hus i Helsingfors som signal att revolutionen börjat. De röda gardena tog snabbt kontroll över huvudstaden och stora delar av södra och mellersta Finland, delvis med hjälp av vapen man fick från de kvarvarande ryska garnisonerna i landet och efter bolsjevikisk förebild inleddes ”den röda terrorn” med mord och summariska avrättningar av motståndare och klassfiender.

Den faktor som avgjorde kriget var dock varken tillgången på manskap eller vapen utan på militärt yrkeskunnande. På båda sidorna utgjordes soldaterna av uppbådade civila. Men medan de röda gardena var amatörer ledda av amatörer var skyddskårerna amatörer som åtminstone delvis leddes av utbildade och erfarna officerare och instruktörer, ledda av den tidigare tsarryske generalen Carl-Gustaf Mannerheim. I början av kriget hade en dansk journalist lyckats intervjua Mannerheim ombord på hans stabståg. Reportern undrade hur kriget skulle gå men också vad som skulle hända med de röda som togs tillfånga. Mannerheims svar kom direkt och lämnade inget utrymme för tvivel: de revolutionära hade gjort sig skyldiga till landsförräderi och straffet för detta var döden.

De vita samlade sina styrkor i Österbotten för att härifrån gå till anfall mot de rödas starkaste fäste, industristaden Tammerfors. Efter erövringen av Tammerfors följde en våldsorgie där tillfångatagna röda sköts på fläcken, efter summarisk sortering eller ”under flyktförsök”. Särskilt stor var grymheten mot de kvinnor som deltagit som stridande på den röda sidan och som ”voro mer djur än människor” enligt en samtida beskrivning. De som bevittnade och deltog i massakrerna var inte bara finländska vitgardister utan också svenska frivilliga som chockades av de grymheter som begicks framför ögonen på dem men som snabbt anpassade sig, lydde order och deltog som bödlar, några uppenbarligen helt frivilligt.

Det värsta återstod dock. Till de sammanlagt 5 200 röda och 3 400 vita som stupade i striderna måste lägga alla som mördades eller föll offer för summariska avrättningar. Verkliga eller påstådda röda mördades i stor omfattning under ”upprensningar” efter det att kriget var över och 13 500 röda dog under sommaren 1918 i de fångläger dit de besegrade föstes ihop, dödsläger som de ansvariga av naturliga skäl inte var särskilt angelägna att tala om i efterhand, särskilt inte i en tillrättalagd historieskrivning som utmålade det som hände 1918 som ett frihetskrig.

Berglunds och Sennertegs bok är en lika klargörande som obehaglig läsning om ett stycke sällsynt mörk nordisk samtidshistoria. De grymhetens mekanismer som är kända från inbördeskrigets Syrien, från den etniska rensningen i Bosnien och från den tyska östfronten dyker här upp i en nordisk kontext och med svenska medagerande. Samma igenkännbara mönster gäller förtigandet, bortförklarandet och mytbildningen. I fallet Finland 1918 tog det nära hundra år innan efterkommande generationers forskare kunde röja en framkomlig väg förbi alla undanglidanden och ”alternativa fakta”.

Fotnot: Niclas Sennerteg är journalist på Borås Tidning. Därför recenseras hans bok av Wilhelm Agrell, författare och historiker med inriktning på freds- och konfliktforskning, samt skribent i Sydsvenska Dagbladet.