Danska Brøgger går på tur i Norge

Att skriva essäer är att gå vilse, har jag hört, och visst påminner formen om att strosa. Och att läsa essäer är som att slå följe bland snåriga tankar och infall som ibland, men inte nödvändigtvis leder till en slutsats. Vissa författare har så utpräglade röster att formen mellan privat och fiktion upplöses. Suzanne Brøgger är en sådan författare, och egentligen undrar jag om hon behöver mer introduktion än så? Hon är alltid intressant och spirituell och hennes texter har förmågan att bli relevanta igen, efter några år eller decennier. Vilket i sig är en definition av vad en klassiker är.

”Norsk omelett” är en samling nya essäer, där Brøgger följer sitt norska påbrå och går på tur med norsk filosofi, litteratur, konst och tv-serier tillsammans med en brokig skara bekanta och lika skiftande minnen. Det är med lättsinne hon skriver, men det döljer inte det faktum att hon är djupt oroad över Danmark, Skandinavien, Europa, världen.

Jag ska inte säga att jag håller med henne i alla hennes slutsatser, men det är mindre viktigt. Viktigare är däremot att jag ibland bara är vilse och det är frustrerande och irriterande att kastas mellan skarpsynthet och ganska slöa poänger.

”Norsk omelett” är verkligen som mest rafflande när texten bara går på, och även om jag är motvillig till att endast läsa in samtiden, så finns det en passage, med bakgrund till metoo som är svår att värja sig emot. Det är denna scen, detta minne, som griper mig mest, för det säger något om Brøgger som förkunnar att författarens moraliska plikt är att inte ta hänsyn, men som här behöver ett ombud för att berätta om en väldig smärtpunkt.