Kultur o Nöje

Knausgårds sommar berör

Kultur o Nöje ,
Karl Ove Knausgård.
Foto:

Karl Ove Knausgård tar med läsaren på en lustfylld och smart iscensatt upptäcktsfärd i det välbekanta. Avslutningen på hans årstidssvit blir utmärkt sommarläsning, tycker Christian Swalander.

Om sommaren

Författare: Karl Ove Knausgård

Översättning: Staffan Söderblom

Förlag: Norstedts

Artikeln publicerades 5 juni 2017.

Daggmask. Ett av de många spännande ämnen som i korta kapitel med aforistisk koncentration och essäistisk klarhet fyller Karl Ove Knausgårds avslutning på sviten om årstiderna, som nu alltså är framme vid ”Om sommaren”. Regnar det kommer daggmaskarna fram och ligger som små röda rörliga tarmar på marken och lockar till tankar om vilka drivkrafter som ligger bakom existentiella val som att söka sig bort från den kalla, mörka, kvävande men också skyddande underjorden till det riskabla blottläggande och dödliga ljuset.

Andra viktiga ämnen som penetreras är mjölkört, glass, getingar, kortbyxor, fladdermöss och intelligens, för att bara nämna några. Att de alla blir så tankeväckande och intressanta beror på att Karl Ove Knausgård i sina bästa stunder är en så briljant författare. Han tar läsaren med på upptäcktsfärder i det välbekanta, som plötsligt känns både igen och upplevt på ett nytt sätt genom ett rastlöst och fördomsfritt arbetande författarintellekt.

För övrigt består boken av den minutiösa vardagslivsskildringen som blivit kännetecknande för Knausgård, nu är det förstås sommarlivet med grillkvällar och badutflykter som får stor plats. Men nu tycker jag ändå att det börjar bli lite maner och poserande kåserande över berättelserna. Detaljeringen känns ibland som självändamål och det blir lite för många ganska poänglösa skildringar av bilfärder hit och dit. Det åks helt klart för mycket bil i boken.

En närmast rörande aspekt av Karl Ove Knausgårds vardagstillvaro är vilken engagerad pappa han är. Med den reservation man kanske måste göra mot att det om tjugo-trettio år kan komma en frän uppgörelse med en bortvänt navelskådande fader, som i sin bisarra själviakttagelse förbisåg att kärleken till barnen bara var en form av egenkärlek. Men jag tror inte det, Knausgård verkar vara en prima farsa, som vid sidan om det vardagliga tar med ungarna på spännande resor, till exempel till Sydamerika eller per cykel till närmsta slott. Den senare resan visar sig vara den farligaste, barnet cyklar omkull och slår sig och pappa får hoja hem i ilfart för att ta bilen (sic!) och hämta det skrubbsåriga barnet och den likaledes skrapade nya cykeln.

Karl Ove Knausgård läser recensioner, och i en sådan får han veta att hans förra bok påminner om en mammablogg. Han tar det med jämnmod. Det tycker jag han gör rätt i. Det kan ju finnas lysande mammabloggar.

Invävd i den övriga framställningen finns en tragisk historia om en norsk kvinna som blir ihop med en österrikare, en tysk soldat, i Andra världskrigets slutskede. Hon överger man och barn och hamnar så småningom i Malmö. Knausgård prövar att låta sitt berättarjags röst då och då övergå i den norska kvinnans jagberättelse.

Det är ett intressant experiment att låta olika genrer mötas inom samma pärmar, och det visar också med stor tydlighet att här skriver en författare som litar på sina uttrycksmedel och har anledning till det.