Kultur o Nöje

Vänliga hälsningar från psykavdelningen

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Tove Mörkberg skriver självbiografiskt om psykvården.
Foto:

Tove Mörkberg följer upp sin debut ”Barnen” med ”Källarhundarna”, en självbiografisk diktsamling från psyk. Den är överraskande försiktig som litteratur betraktat, tycker Lena Kvist.

Källarhundarna

Författare: Tove Mörkberg

Förlag: Brombergs

Så här börjar Tove Mörkbergs diktsamling ”Källarhundarna”:

'Min journalhistoria / skakar inte / eftervärlden / formar / inga /stenar

Ungefär detsamma skulle jag kunna säga om diktsamlingen. Den skakar inte världen utan är en försiktig, ganska lättglömd diktsamling som inte gör särskilt ont. 

Inte dålig dikt, men det minnesvärda med ”Källarhundarna” är mest att den finns. Den är dedicerad till medpatienter på avdelning 84 och 86 och är en självupplevd berättelse inifrån psykvården.

Det är svårt att inte jämföra med Andreas Lundbergs diktsvit ”Storm i den pelare som bär” och Linda Spåmans serierroman ”Misslyckat självmord i Mölndals bro”, båda relativt färska rapporter från psyk. 

De var båda andra var sårigare, medan Tove Mörkbergs dikt är nästan vänligt betraktande. Gemensamt för alla tre är att psyk framstår nästan som ett vuxenläger, med korta men djupa möten med medpatienter som återkommande länk. Orden är få, vissa enkelt fina, som den här korta dikten: Någon säger / mitt barn är inte heller / som alla andra

Jag tyckte om Tove Mörkbergs debut ”Barnen”, men i ”Källarhundarna” har hon dragit den poetiska enkelheten för långt. 

Samtidigt: poängen med den här boken är förstås mycket större än litteraturkritiken. Den kommer att vara viktig för andra för att den sätter ord på livet innanför sjukhusväggarna.