Kultur o Nöje

Här hittar du veckans skivrecensioner

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
3 bilder
Foto:Fredrik Sandberg/TT

Thåström hade kunnat göra det lätt för sig. Han hade kunnat vara publikfriande. Han hade kunnat fortsätta med det nedtonade uttrycket från Skebokvarnsv. 209. Han hade kunnat återförena Ebba Grön. Eller bara åka runt och spela hitsen.

Thåström Centralmassivet

Bolag: Razzia/Sony Music

Bästa låten: Aldrig av med varandra

Det hade varit så enkelt. Han hade kunnat glida runt på gamla meriter och uttryck. Men redan 1989 sjöng han ”Jag står aldrig still.” Och det har han heller aldrig gjort. Han har sedan dess ägnat max två skivor åt att utforska ett uttryck, för att sedan leta sig vidare.

Det kändes inte heller efter Den morronen som att det gick att utforska det sound han haft de senaste åren längre. Det hade nått perfektion. Ändå känns Centralmassivet som en naturlig fortsättning, om än väldigt annorlunda.

Det är mer melodiskt, mer elektroniskt. Det är mjukare, mer jazz och fler väna körer (LaGaylia Frazier gör sig oändligt mycket bättre här än tillsammans med Håkan). Det är färre gitarrer och mindre skrot. Och det är gladare. Men Thåström känns igen. Hans trasiga röst är där, likaså hans vurm för det smutsiga, och hans litterära referenser.

Av någon outgrundlig anledning har Thåström en tendens att släppa albumens svagaste spår som singlar. Så därför har det blivit en vana att bli positivt överraskad när albumet väl kommer. Centralmassivet är inget undantag. Bluesen i Malmö totalt knockar en. Ändå är det här kanske det mest svårsmälta han gjort. Kanske just för att det stundtals är ett så långt steg från där han nyligen befann sig. Man hinner liksom inte med. Kanske är det för att skivan är så spretig att det är svårt att ta in allt på en gång.

Men ge Centralmassivet tid. Den växer långsamt. Det ska bli spännande att se hur den utvecklar sig live i höst.