Kultur o Nöje

Oates leker med skräckgenren

Kultur o Nöje Artikeln publicerades

Joyce Carol Oates visar än en gång sin skicklighet. Med ”Jack of Spades” har hon skapat en oemotståndligt gruvlig noir-rysare, tycker recensenten Martin Lagerholm.

Jack of spades

Författare: Joyce Carol Oates

Översättning: Kerstin Gustafsson

Förlag: Albert Bonniers

Få saker i kulturvärlden är så beständiga som att Woody Allen släpper en film om året, och att Joyce Carol Oates under samma tidsperiod ger ut närmare dubbla antalet böcker (de senaste fem åren har hon skrivit sju romaner.) Vad som också förenar de två amerikanska ikonerna är att detta vansinniga tempo i skapandet förstås resulterar i en högst varierande konstnärlig halt på verken – från försumbara försöksballonger till sublima mästerverk, i Oates fall titlar som ”Bellefleur”, ”Det var vi som var Mulvaneys” och ”Blonde”.

Men trots den enorma mängden titlar finns ännu inga spår av trötthet eller hafs. Hennes roman ”Jack of spades” från 2015 (sedan dess har hon prånglat ur sig ytterligare två romaner och en novellsamling) har nu kommit ut i Kerstin Gustafssons översättning, och varken Oates-entusiaster eller thrillerfantaster lär bli besvikna. Här möts läsaren av en Oates på bästa berättarhumör: fartfylld, illmarig, hänsynslös. Kanske är detta ytterligare tecken på ett stort författarskap; att inte bara ägna sig åt att behandla och gestalta angelägna samtidsfrågor och tidlösa moraliska problem, utan ibland helt enkelt inte kunna låta bli att leka litteratur en stund.

Och leker är precis vad hon gör i den här oemotståndligt gruvliga noir-rysaren. Jag misstänker dessutom att hon gjort det just ”en stund”; låtit skrivprocessen begränsa sig till högst någon månads tid. Den ösiga intrigen, det raka språket och den förtätade berättarstilen tyder på det. Skulle det verkligen förhålla sig på det viset, är hon i högsta grad besläktad med sin egen olycksdrabbade huvudperson Andrew J. Rush. Han är en beundrad, välbeställd och relativt framgångsrik författare till 28 spänningsromaner; en lokalt engagerad och respekterad medborgare och filantrop med tre vuxna barn och som bor med sin hustru i en väldig villa i den fashionabla lilla förorten Harbourton i New Jersey. Det något förklenande epitetet ”gentlemännens Stephen King” lämnar honom dock ingen ro. För att gäcka både det litterära etablissemanget och sin egen familj ägnar han sig därför på nätterna åt sitt parallella, alternativa och topphemliga författarskap, då han förvandlas till den depraverade och whiskypimplande kiosklitteraturförfattaren Jack of Spades, vars betydligt mindre rumsrena böcker är bräddfulla av rå cynism, våld och kvinnoförakt.

När Andrew en dag ombeds inställa sig i tingsrätten efter att en äldre och uppenbarligen halvt vansinnig lokal kvinna anklagat honom för stöld och plagiat, sätter Oates fart på intrigen – och på Andrew Rush (Dr Jekyll), vars nattliga jag Jack of Spades (Mr Hyde) kräver allt mer plats i hans förvirrade liv och successivt utgör ett allt större hot mot Andrews bekväma och konventionella familjeliv. Att samma kvinna tidigare stämt såväl nämnde Stephen King som John Updike, John Grisham och självaste Norman Mailer (det litterära namndroppandet har ingen ände i den här berättelsen) lugnar inte Andrew det minsta.

Oates har här knåpat ihop en riktig bladvändare om litteratur och skrivande, där hon listigt lattjar med noir-, skräck- och spänningsgenrerna, allt kryddat med kommentarer om samtida amerikanska diktarkollegor, och i förlängningen också om sig själv och sitt eget författarskap. Även hon (liksom Stephen King) har ju skrivit thrillrar under pseudonym – eller rentav pseudonymer: Rosamond Smith och Lauren Kelly – och vet av egen erfarenhet förstås allt om konflikten mellan den privilegierade borgerliga tillvaro och det uppoffrande konstnärsliv som allt tydligare dominerar hennes marterade centralfigur.

Andrews inre demon – Jack of Spades – grumlar så hans omdöme i takt med att Oates målmedvetet driver den litterära metakonstruktionen i riktning mot klassisk gotisk spökromantik, i synnerhet såsom den tar sig uttryck hos mästaren själv, Edgar Allan Poe. Oates sparar inte på den berättartekniska ammunitionen ur den kultförklarade genrens arsenal: den kusligt förförande ironin, perfiditeten, det makabra, den alltmer desperate jagberättaren vars värsta fiende är han själv, hans smygande galenskap och därmed det tydliga och alltmer aggressiva avståndstagandet från förbryllade vänner och skräckslagna familjemedlemmar. Romanens blinkningar mot i synnerhet Poes sällsamma berättelser ”Perversitetens demon” och ”Den svarta katten” är lika uppenbara som associationerna till – ja, de många obestridliga överensstämmelserna med – Stephen Kings skräckroman ”Stark” (The Dark Half) från 1989. Nya plagiatstämningar att vänta? Eller ännu hellre: en replik i romanform?

Fakta

Joyce Carol Oates

Föddes 1938 i den lilla staden Lockport i delstaten New York. Hon är känd för sin enorma produktion, där hon sedan debuten 1963, med novellsamlingen ”By the North Gate”, gett ut närmare 150 titlar (romaner, noveller, teaterpjäser, essäer, kriminalromaner och barnböcker). Några av hennes mest bemärkta litterära verk är familjeromanen ”Bellefleur” (1980) och ”Blonde” (2000), som handlar om Marilyn Monroes liv.

Vid sidan av skrivandet är hon verksam som undervisare vid Princeton University i New Jersey, och är en ständigt aktuell Nobelpriskandidat.

Visa mer...