Kultur o Nöje

Märkligt livlöst och pretentiöst drama

Kultur o Nöje ,
Författaren Max (Stellan Skarsgård) möter sin gamla kärlek Rebecca (Nina Hoss).
Foto:

Det är slöseri med skådespelare som Skarsgård och Hoss att göra en film som borde vara rik på känsla men är förlamande tråkig.

Tillbaka till Montauk

Genre: Drama.

Regi: Volker Schlöndorff.

Med: Stellan Skarsgård, Nina Hoss, Niels Arestrup med flera.

Artikeln publicerades 13 september 2017.

Max Zorn (Stellan Skarsgård) är en författare på väg in i livets höst. När han ska marknadsföra sin nya roman blir det plågsamt tydligt för både honom och hans unga fru att bokens tematik om missade chanser och saker man ångrar handlar om Zorns eget liv, kvinnorna han sårat och kärleken som han slarvade bort.

Medan han minglar runt med New Yorks intelligentia och försöker återuppta livet med hustrun (de lever till vardags, oklart varför, åtskilda med en kontinent emellan sig) möter han också en gammal vän, spelad av Niels Arestrup. Hans roll i filmen i övrigt är enormt oklar men via honom möter Max till slut den inte särskilt begeistrade gamla flamman Rebecca (Nina Hoss). Hon är numera en förmögen advokat, vilket han verkar förakta och känna sig hotad men ändå attraherad av.

Trots hennes initiala motstånd bilar det gamla ex-paret iväg till Montauk, där de har tillbringat betydelsefull tid tillsammans tidigare.

Manus är skrivet av författaren Colm Toibin men i den gamle Oscars- och Guldpalmsvinnaren Volker Schlöndorffs (Blecktrumman, 1979) händer känns den potentiellt intressanta nostalgitrippen mest bara livlös. Här låter alla som om de talar direkt ur manus, vilket får vara ursäktat när Max läser långa passager ur sin bok (vilket sker inte bara en utan två gånger) men inte när anekdoter ska berättas lite spontant.

Ett grundläggande problem är att den åldrande kulturmannens ånger är så patetisk och svår att engagera sig i. Det hade kunnat vägas upp genom att ge utrymme till i stort sett alla andra i filmen, som är mer intressanta, men de förblir skissartade.

I en mindre pretentiös film hade kanske den här tveksamma önskedrömmen om det som gått förlorat kunnat inspirera till dramatik och romantik. Det är nästan märkligt hur toppskådespelare som Stellan Skarsgård och Nina Hoss bara stundtals får duken att spraka. (TT)