Kultur o Nöje

Magiskt skicklig debut

Kultur o Nöje Artikeln publicerades

Lisa M Jagemark läser en stark debutroman om att vilja höra hemma ‒ i ett språk, ett land, en kultur, en släkt.

Stiga sol, smälta is

Författare: Raja Bahari

Förlag: Norstedts

Vilket är ditt riktiga språk? Finns det ens något sådant? Vem gör det dig till i så fall?

I Raja Baharis debutroman möter vi Sayed som spelar in samtal på sin diktafon, som han sedan klipper ihop till psykedeliska ljudfiler i den haschfärgade dimman i sin lilla lägenhet. På ena väggen hänger Per Albin Hansson och på andra Yassir Arafat, folkhemmet och Palestina, och de lyssnar på Sayeds framfart. Tonårsslang, förortssnack och vardagssamtal plockas isär och sätts ihop för att försöka skapa en bild av det verkliga Sverige. Ett kollage av en samtid där ”adverben drabbats av metastaser som fortplantat sig ut i språkets vävnader.” Också Sid letar efter ett språk. Han vill kunna läsa och översätta farfaderns roman, för att förstå honom och i förlängningen också sitt ursprung. Hitta vägen från sin egen far till farfadern, trots distansen i tid och rum: ”Mittemellan dem en generation i total revolt. En geografisk spricka. Ett Himalaya av normförskjutningar.” Men då måste han kunna arabiska – så Sid flyttar för att studera språket som han aldrig fick lära sig som barn. Förutom arabiskan hittar han också Salma, en gift kvinna som visar honom staden, språket och kärleken.

”Stiga sol, smälta is” innehåller väldigt mycket, från ideologiska funderingar till vanligt ”tjugo-någonting”-sökande efter sig själv.

    Sayed anser sig vara ”en blandning av svensk arbetarklass på väg uppåt och emigrantklass på väg neråt” och håller politiska brandtal för sig själv, inspirerad av både sin morfars berättelser från arbetarklassens Sverige och Palestinas frihetskamp. Sid försöker förstå den arabiska kulturen, och sin plats i den. Falafelsäljaren Wissam, hans hyresvärds fru Yvonne och universitetsvännen Abdallah blir alla bitar i pusslet han försöker lägga.

    Det är innehållsrikt, och skulle kunna vara tungt att läsa. Men Bahari skriver lätt och mjukt, både i Sayeds mer abstrakta idévärld och Sids klassiska kärlekshistoria. Med ett levande bildspråk som känns på samma gång nytt och självklart målar han upp både det fina och det fula, kärleken och fördomarna, vilsenheten och känslan av att hitta hem. Citaten här i recensionen är bara några små smakprov.

    Bara ett par kapitel in i romanen är det också uppenbart att den är berättartekniskt väldigt skickligt uppbyggd. Vem är egentligen Sayed, och vem är Sid? Vem är du i landet du föddes i, men aldrig riktigt fått tillträde till? Vem är du som besökare i din släkts hemland, det som de dina lämnade? Sayeds märkliga verklighetsflykt och sökande efter svenskan, och Sids dykande ner i förälskelsen och sökande efter arabiskan flätas samman.

    Sayed/Sid söker efter en plats i världen och i språket. Om de (han?) hittar rätt är jag inte säker på, men jag vet att det är en magisk resa att få följa.