Kultur o Nöje

Knöligt spretig med brist på fokus

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:

1918 är en bok som i delar är kusligt relevant men har ett upplägg som helt enkelt inte funkar, enligt vår recensent Björn Werner.

1918, året då Sverige blev Sverige

Författare: Per T Ohlsson

Förlag: Albert Bonniers

Det är inte konstigt att det händelserika tidiga 1900-talet börjar göra ett återtåg i det svenska medvetandet. På många sätt speglar perioden vår egen märkliga tid bättre än andra världskriget och de mellankrigsår vi länge varit upptagna av att navelskåda. Världen präglas nu precis som åren innan första världskriget av årtionden av globalisering, välstånd och fred. Och precis som då sker stora politiska förändringar där förutfattade idéer om hur världen ska styras ställs på ända.

Den som i Sverige kanske bäst beskrivit denna tidsanda, om än med tydlig fokus på första världskriget, är historikern Peter Englund med sin snart färdigställda svit ”Stridens skönhet och sorg”, där han med dagboksanteckningars hjälp fångar själva upplevelsen av världskriget.

Jag misstänker att det är något liknande journalisten Per T Ohlsson vill göra med sin bok ”1918 - året då Sverige blev Sverige”. Med hjälp av tidningsklipp och biografier vill han fånga själva känslan av året som, detta är hans uttalade tes, är så unikt avgörande för svensk modern historia att själva årtalet i sig förtjänar att fångas i en egen bok. Året då svensk demokrati efter skrammel från vänstern om revolution blev lag. Året då spanska sjukan grasserade i landet. Året då världskriget tog slut.

Ansatsen är kul. Men tyvärr blir själva läsningen ganska knölig och spretig. Det kan bero på två saker. Antingen att Ohlsson verkligen anser att 1918 var ett superviktigt år på alla möjliga sätt och därför försöker leda det i bevis. Eller att han, som alla som någon gång suttit sig och rotat i gamla presslägg vet, förälskat sig i sitt material. Förmodligen är det lite av båda.

Oavsett anledning är resultatet en röra av högt och lågt. Vi får, förutom att följa årets stora, avgörande händelser, också veta allt från att prylbutiken Clas Ohlson öppnade då, till vilka ovanligt kända författare som var verksamma, vad man rökte istället för tobak på grund av ransoneringen till att en stor tågolycka ägde rum det året. Det hela blir en suddig fond till den mer allvarliga spanska sjukan och demokratins tillkomst, en sorts bokformens twitterflöde där allt och inget är ungefär lika viktigt.

Det betyder för den sakens skull inte att boken är dålig. Allt, både det viktiga och det oviktiga, är välresearchat och välskrivet. Men det är egentligen bara under november, månaden när Sverige balanserade på randen mellan revolution och demokratiskt genombrott, som läsningen känns verkligt relevant. Att detta kapitel är närmare dubbelt så långt som alla andra i boken förklarar också vad Ohlsson egentligen velat beskriva.

Hade han fokuserat på detta skulle boken kunnat bli både bra och kusligt relevant i en tid där demokratin åter står och väger mellan ett vara och icke vara. Att försöka bevisa att ett enskilt år skulle ha några särskilda, magiska kvaliteter som i sig gör det viktigare än något annat år däremot. Det håller inte.

Historiska processer tar nämligen inte hänsyn till kalendrar, de bara pågår.