Kultur o Nöje

Farliga tigerstigar i diplomaters Dhaka

Kultur o Nöje ,
Foto:

Helena Thorfinns spännande och ovanliga debut ”Innan floden tar oss” (2012) har äntligen fått en uppföljare: ”Den som går på tigerstigar”. Romanen utspelar sig i Bangladesh och är en sorts underhållningslitteraturens svar på Marguerite Duras kolonialskildringar, tycker Lena Kvist.

Den som går på tigerstigar

Författare: Helena Thorfinn

Förlag: Norstedts

Artikeln publicerades 29 maj 2017.

Äsch, Marguerite Duras är kanske att ta i. Skånska Helena Thorfinn har nog inte den sortens storlitterära anspråk. 

Men faktum är att ”Den som går på tigerstigar” flera gånger får mig att tänka på Duras lysande kolonialskildring ”Vicekonsuln”. Romanen bär starkt samhällspatos och Thorfinn lyckas verkligen få fram den kluvna känslan hos de privilegierade västerlänningarna som lever i lyx, samtidigt som de arbetar med bistånd.

”Den som går på tigerstigar” är skriven som en relationsroman med spänningsinslag. Boken har ett viktigt ärende: hur ska länder som Sverige arbeta för mänskliga rättigheter i världen, på riktigt?. 

Allt detta utgör en ovanlig och vansklig kombination men Helena Thorfinn reder ut den fint, precis som hon gjorde med debutromanen ”Innan floden tar oss”. 

Jag tyckte om Helena Thorfinns debut, där hon lät oss lära känna svenska Sofia som jobbade på svenska ambassaden i Dhaka i Bangladesh och några av bangladeshierna som fanns omkring henne. Uppföljaren tar vid direkt efteråt. Juristen Sofia arbetar med svenskt bistånd i Bangladesh. När romanen börjar befinner hon sig på semester hos svärföräldrarna i Småland men måste resa till Dhaka, där ett islamistiskt terrordåd mot en västerländsk restaurang har skakat staden. 

Sofias familj, maken Janne och de båda barnen är medföljande i Bangladesh, i ett liv de inte valt själva. Runt den svenska familjen finns flera bangladeshier i viktiga biroller. Ovanpå garaget bor Dipita och Pinky, som växlar mellan showdans och (i hemlighet) prostitution. 

De ekonomiska och sociala klyftorna som skildras är hjärtskärande och upprörande. Vi från rika världen vet ju allt det här, men i Sverige känns ändå bangladeshiernas fattigdom och ofrihet så avlägsen. Helena Thorfinn – som nu bor i Burma – har själv arbetat på svenska ambassaden i Bangladesh och skildringarna av ambassadlivet och medlemsklubben Nordic Club är initierade och fascinerande. 

Efter ett tag tar romanen en överraskande vändning. Jag ska inte avslöja för mycket här, men plötsligt hamnar Sofia mitt i en obehaglig och våldsam härva, där amerikanska CIA och bengalisk militär och polis spelar huvudrollerna.

Hur det ska sluta är omöjligt att gissa: det här är inte den sortens roman där läsaren kan lita på ett lyckligt slut.

Emellanåt blir gestaltningen lite styltig och redovisande; det finns ju så mycket vi läsare måste få veta om handlingen och karaktärerna. Men på det stora hela är ”Den som går på tigerstigar” något så ovanligt som en bladvändare med stort hjärta och viktigt innehåll. Jag hoppas att det inte tar ytterligare fem år till Helena Thorfinns nästa bok.