Kultur & Nöje

På skattjakt i sitt eget skogsland

NYBRO Artikeln publicerades

Konstnären Ellen Ehk Åkesson får Barometern-OT:s kulturpris Gyllene Fjädern 2016. Hon får det för att hon tar oss med till "mörkskogen", ett drömskt land där saker och ting inte är så tillrättalagda som i den synliga världen.

Det är ingen slump att det står en livs levande gran i Ellen Ehk Åkessons ateljé i Pukeberg.

- Granen finns alltid med. Den är stämningsskapande, förklarar hon.

Hon ger ett lite gåtfullt intryck, samtidigt som hon är högst social och mycket pratsam. Hon gestikulerar livligt, när hon berättar om vägen från smålandsskogen till sitt hyllade och internationellt uppmärksammade konstnärskap.

Hon berättar om barndomens skogsäventyr, som kommit att bli ett centralt tema i hennes konst. Och jag kan se henne framför mig, den nyfikna fyraåringen, när hon för första gången får följa med mamma ut i skogen i Kristvallabrunn och plocka svamp.

- Sedan ville jag gå ut och plocka svamp varje dag. Jag blev en svampnörd redan då.

I skogen hittade hon mystiska växter, djur och organismer, upptäckte en helt annan värld som existerade parallellt med det vanliga livet i byn Kristvallabrunn där hon växte upp.

Barndomen var samtidigt bullerby-trygg, full med möjligheter för den energiska mellanflickan Ellen, som kunde hälsa på morfar urmakaren, hjälpa mormor när hon sydde, vävde och gjorde korgar eller gå och pyssla i föräldrarnas hobbyverkstad.

– Vår släkt är djupt rotad i Kristvallabrunn. Och vi har alla tyckt om att skapa på olika sätt. I min familj var det ingen som låg och drog sig på lediga mornar.

Skapandet blev självklart, och Ellen var inte den minst aktiva.

- Jag hade temperament och var impulsiv. Det måste hända något hela tiden. Jag höll på med gymnastik, balett, teater, sång, hästar, miljöfrågor... allt.

Om byn var tryggheten, så blev skogen äventyret, där hon bland annat red och bildade en trädklättrarklubb tillsammans med kompisar.

- Det var väldigt seriöst. Vi höll styrelsemöte i en koja och sedan gällde det att klättra så högt att man säkert skulle dö om man föll ner.

Hon verkar både orädd och envis. Som liten sittstrejkade hon på lekis en hel vecka, när de ett år äldre kompisarna fick börja skolan. Till sist fick hon börja på prov.

- Jag tror att det har präglat mig väldigt mycket. Jag var tvungen att bevisa att jag klarade det.

Det gjorde hon. Skolbetygen blev också höga, men i gymnasiet kände hon sig frustrerad över alla framtidsval. Sabbatsåret på en farm i USA och konstskolan i Kristiansstad blev förlösande och ledde vidare till Capellagården, där hon hittade sitt material, leran.

– Jag har aldrig valt keramiken. Men den passar min personlighet genom att den har ett så fysiskt inslag, jag får banka, slå och knåda leran. Det har alltid varit viktigt för mig att arbeta med hela kroppen för att hitta nycklar till min kreativitet.

Ellen Ehk Åkesson skissar aldrig sina verk i förväg.

- Jag jobbar mycket i mötet med mitt material, i dialog med det. Jag går in i något, nästan som en rytm, för att hitta mitt flow.

På Capella grundade hon en stark känsla kring hantverket, medan utbildningen på HDK, Högskolan för design och konsthantverk, var mer konstbetonad.

– Vi hade en tuff lärare som inte satte upp några gränser.

Lite i protest började hon och några klasskompisar satsa på bruksgods.

- Det var inte på modet då, nästan fult och bakåtsträvande. Själva kände vi oss som nyskapare. Jag blev provocerad när man inte kunde se en kopp som något mer än en kopp. För mig var den också en kommunikation, ett möte från min hand till din hand.

Det synsättet kom att ligga till grund för hennes mångåriga arbete med bruksgods. Utmaningen var att tänja gränser och skapa nytt.

- Jag ville bygga upp en relation till användaren, ladda föremålen lite.

Därför arrangerade hon sina kärl som stilleben och ställde ut dem. Men längtan efter att få vara mer personlig i sitt skapande fick henne till slut att lämna bruksgodset.

- Det var en svår tid. Jag kände mig totalt blank, jag var tvungen att gå ända tillbaka till barndomens lekar i skogen för att komma vidare.

Hon häpnade själv över resultatet.

– Jag kände; Vad är det här? Det var mossformer, slemmigt, mörkt, murrigt, doftade skog, kärr och dy.

Hennes skolade jag ville rätta till, retuschera.

- Men jag var tvungen att acceptera det som kom ut, låta berättelsen växa fram.

Det var 2012. Sedan dess har hon fortsatt sitt experimenterande och ställt ut både i Sverige och utomlands. Keramiska mardrömmar och dagdrömmar har hon kallat sina skulpturer. Senaste utställningen, på Vida på Öland, fick titeln Mörkskogen.

- Mörkskogen nämns i Eddan. Den är en gräns till ett annat rike, som kan finnas inom en. En övergång till ett annat tillstånd.

Vid vernissagen skulle hon presentera sina verk.

- Men jag ville inte ta udden av allvaret. Så jag sjöng i stället en urgammal folkmelodi och berättade om min barndom i skogen. Då blev folk väldigt berörda, de kom med egna berättelser, började gråta.

Närmast väntar en samlingsutställning på Vida tillsammans med bland andra sambon Markus Åkesson, plus stora utsmyckningar i Stockholm och på Krapperups konsthall.

Hon säger att hon bara nosat på skulptur än. Varje skulptur ger en ny idé.

– Men lera är ett så långsamt material, jag måste hia mig. Det är bra.

Nu får hon ta emot Barometern-OT:s kulturpris Gyllene Fjädern.

- Jag är oerhört glad över det. Det är väldigt roligt att få uppskattning av den lokala publiken.

Fakta

Ellen Ehk Åkesson

Ålder: 40 år

Bor: I Nybro

Familj: Markus Åkesson, konstnär, barn och bonusbarn, Valentin, 5 år, Charlie, 10 år, Edvin, 12 år, Tinja, 14 år.

Yrke: Konstnär. Har varit lärare på Capellagården på Öland i nio år.

Utbildning: Capellagården, Vickleby, keramik, HDK i Stockholm.

Ställt ut: I Sverige, Frankrike, Kina, Holland, Korea, Japan, England, Finland, Danmark.

Priser, stipendier: Fredrika Bremer, Estrid Eriksson med mera

På fritiden: Umgås med familjen och släkten. Utövar qigong. Sjunger och spelar med kompisar, går i skogen

Drivkraft: "Jag tror det är nödvändigt för mig att skapa. Annars skulle jag bli nipprig. I och med att jag lever med en konstnär har det också blivit en livsstil. Vi är beroende av varandra, Markus och jag."

Visa mer...

Fakta

Gyllene fjädern

Barometern och Oskarshamns-Tidningens kulturpris Gyllene fjädern instiftades 1994 och tilldelas en person, en grupp eller en organisation för värdefulla insatser inom kulturen. Mottagarna ska verka inom eller ha nära anknytning till de båda tidningarnas spridningsområde.

Priset är 50 000 kronor och överlämnas på Bokens afton i Kalmarsalen den 16 november.

Alla pristagare:

1994: Johan Hammerth, Kalmar/Stockholm, tonsättare.

1995: Jan Wiberg, Västervik, konstnär.

1996: Per Hallberg, Borgholm/Los Angeles, filmljudtekniker.

1997: Marit Stigsdotter, Oskarshamn/Göteborg, möbelformgivare.

1998: Johan Hedin, Trekanten/Stockholm, musiker.

1999: Monica Strandberg, Kalmar, konstnär.

2000: Reine Lööf, Kalmar/Stockholm, regissör.

2001: Carl-Henrik Fernandi, Bergkvara/Stockholm, musiker.

2003: Johanna Lundgren, Färjestaden/Borås, industriformgivare.

2004: Magnus Petersson, Mortorp, konstnär.

2005: Beatrice Fägnell, Borgholm/Stockholm, formgivare.

2006: Ola Klippvik, Färjestaden/ Vikbolandet, författare.

2007: Johannes Friberg, Kalmar/Oskarshamn, musiker.

2008: Robert Fux, Kalmar/Stockholm, skådespelare.

2009: Anna Strid, Kalmar/Tomelilla, konstnär.

2010: Anna Berglund, Nybro/Stockholm, glaskonstnär.

2011: Tommie Haglund, Kalmar/Halmstad, tonsättare.

2012: Maja Salomonsson, Kalmar/Stockholm, regissör.

2013: Johanna Mo, Kalmar/Stockholm, författare.

2014: Markus Åkesson, Nybro, konstnär.

2015: Emilia Amper, Torsås/Stockholm, musiker.

2016: Tove Folkesson, Kalmar, författare.

2017: Ellen Ehk Åkesson, Nybro, konstnär.

Visa mer...