Kultur & Nöje

Leslie Jamieson: Empatiproven

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Leslie Jamison.
Foto:

Intelligent, välskriven och intressant, men också omständig, akademisk och ängslig. ÅM Hellman har läst Leslie Jamiesons ”Empatiproven”.

Empatiproven

Författare: Leslie Jamison

Översättning: Sofia Nordin Fischer

Förlag: Weyler

Vad är en essä? Jag har hört några bra definitioner, en hel del otydliga och några riktigt fantasifulla. En både talande och fantasifull förklaring är att en essä är att gå vilse i en idé. En essäsamling kan på det sättet vara att gå vilse med någon under en längre tid, i olika terränger. En annan förklaring jag stött på är att essäer är den avancerade nivån av gestaltning eftersom det varken är skönlitterärt eller en faktatext, utan en hybrid. Om man kan tala om en konstnärernas konstnär, så skulle man alltså kunna säga att en essäist är en författarnas författare. Fast jag vet inte jag, det låter både otillgängligt och dumt. Även om jag inte riktigt vet hur jag ska definiera essän kan jag säga att det är i alla fall inte är svårläst eller tråkigt.

Jag var nyfiken på amerikanskan Leslie Jamison. Jag ska erkänna att jag är svag för preppy-intellektuell medelklass-östkust-Ivy college-författarskoleelever, och Jamison uppfyller detta. Hon har studerat vid Harvard och den berömda författarskolan i Iowa och är nu doktorand vid Yale. Hennes debutroman ”The gin closet” (på svenska nästa år) diskuterades under rubrikerna: ”ung”, ”kvinnlig” och ”lovande” på diverse amerikanska litteraturbloggar och poddar. Jag har bara läst en endaste text av henne före ”Empatiproven” och symptomatiskt nog var det en text om att skriva essäer.

”Empatiproven” beskrivs som autoessäer. Det betyder helt enkelt att de tar avstamp i en självupplevd erfarenhet, för att sammanfatta: om vi i ena vågskålen har några smärtsamma erfarenheter, så har vi i den andra en uppsättning idéer som tangerar temat smärta. En sådan är till exempel empati. Varje del i ”Empatiproven” kan plockas ut och läsas enskilt, men det är inte förrän jag läst allt som jag börjar förstå vad Jamison vill säga i de olika delarna. Det är intelligent, välskrivet och så pass självutlämnande att man inte tycker att det blir för tråkigt, för det är också, omständligt, akademiskt och ängsligt.