Kultur & Nöje

Kamel Daoud: Fallet Meursault

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Kulturskribenten Kristian Fredén har läst den algeriske författaren Kamel Daouds uppmärksammade debutbok, vilken nu kommit i svensk översättning.

Fallet Meursault

Författare: Kamel Daoud

Förlag: Tranan

Översättare: Ulla Bruncrona

Ingen människa är en ö, som det heter, och detta gäller i högsta grad även böcker. Istället kan litteraturen med fördel liknas vid ett pågående samtal. Oftast handlar det om ett sorts osorterat sorl men ibland skär direkta repliker igenom. Ett lyckat svenskt exempel är Bengt Ohlssons Gregorius som tar sig an den avskydde pastorn i Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Den algeriske författaren Kamel Daouds uppmärksammade debutbok ”Fallet Meursault” – nu utkommen på svenska i fin översättning av Ulla Bruncrona – lyfter i sin tur fram den namnlöse, unge man som skjuts på stranden i Albert Camus klassiska roman ”Främlingen”. Istället för att som hos Camus endast benämnas ”araben” får han nu ett namn: Moussa. Berättaren är hans yngre bror, Haroun, och det hela utvecklar sig till en rasande uppgörelse med Camus berömde anti-hjälte, Meursault, som i domstolen enbart kunnat förklara sin ohyggliga gärning med att solen var så stark. På ett så intrikat sätt att det nästan inte borde gå blandar Daoud litteratur och verklighet till en säregen enhet. Det är svindlande skickligt. Daoud väljer för övrigt att låta själva berättarsituationen anspela på en annan av Camus böcker, nämligen Fallet. Liksom i denna för här en förbittrad äldre herre ordet och riktar sig till en okänd lyssnare. Många år har gått sedan mordet på brodern men inget är förlåtet eller läkt. Frågan är bara om det egentligen är Camus själv eller hans romanfigur Meursault raseriet inriktar sig på.

”Min status som ’den dödes bror’ var snarast behaglig. Egentligen började jag lida av den först när jag närmade mig vuxen ålder, när jag lärde mig läsa och förstod vilket orättvist öde som hade drabbat min bror som hade dött i en bok.” Samtidigt tydliggörs snart paralleller mellan Haroun och Meursault, särskilt sedan Moussa själv förvandlats till mördare i samband med Algeriets frigörelse från kolonialmakten Frankrike i början på sextiotalet. Scenen är bekant och främmande på samma gång. En fransman har gömt sig i ett skjul på tomten till det hus där Moussa och hans mor bor. Istället för dagens skarpa solljus är det natt, men fransmannen blir inte desto mindre upptäckt. ”Där hade han kommit i kläm mellan två historier och några väggar. Hans enda utväg var min historia och jag gav honom ingen chans.” En oskyldig människa kvittas mot en annan. Meningslösheten och absurditeten sänker sig över Haroun, som för övrigt är precis lika avvisande mot religionen som Meursault. De rent av faller varandra i talet. Där Haroun sitter i baren och orerar låter han oss veta att det endast är en strof i Koranen som fortfarande finner genklang hos honom:

”Dödar ni en enda själ är det som om ni hade dödat hela människosläktet.” Kristian Fredén