• DISKUTERA
•      

Var är visionerna kulturministern?

Krönika 2012-07-05 | Uppdaterad 2012-07-05

När Statens ­kulturråd inledde sin seminarieserie under årets Almedalsvecka med en timmes utfrågning av Lena Adelsohn Liljeroth under rubriken Kulturministerns visioner var det högst oklart vad man menade med ordet.

Det blev visserligen ett småtrevligt samtal mellan ministern och Gefle Dagblads kulturredaktör Gunilla Kindstrand, om bland annat barnkultur. Men någon hägrande framtidsvision presenterades inte, ingenting som kunde ge en föraning om i vilken riktning ministern önskade att det svenska kulturlivet och den svenska kulturpolitiken skulle utvecklas. Som mest ideologiskt blev samtalet när Adelsohn Liljeroth stod fast vid en gammal formulering om att jobbskatteavdragen också är kulturpolitik, något hon fått mycket kritik för från vänsterhåll.

Alliansens kulturpolitik har blivit orättvist hårt kritiserad från oppositionen. Tvärtemot vad som ofta påstås har man ingalunda skurit ner de offentliga kulturmedlen utan tvärtom ökat anslagen, såväl i relativa som i absoluta tal. Man har visserligen lagt ner en del gamla reliker från 1970-talet, som Rikskonserter, vilket naturligtvis väckt en del ont blod hos de fåtaliga men högröstade närmast sörjande. I huvudsak har man dock hållit sig till den ideologiska linje som stakades ut av Palmes socialdemokrater 1974.
Det allra tråkigaste med den kulturpolitiska debatten är att den så ensidigt handlar om fördelningen av de offentliga kulturpengarna. Dessa medel är naturligtvis essentiella för de institutioner och verksamheter som kommer i åtnjutande av dem, men för kulturlivet i stort borde det vara helt andra framtidsfrågor som skulle vara de avgörande. Oavsett vilken regering som sitter i Rosenbad kommer inte det offentliga kulturstödet att kunna öka med några astronomiska summor. För oss som gärna vill se mer pengar till kulturlivet gäller det alltså att leta på annat håll än i finansdepartementets skattkistor.

Hur man säkerställer en fungerande marknad för kulturella alster på nätet i en digital tidsålder är en sådan frågställning. Det är i?dag nämligen inte bara skatterna, såsom det var under pompiripossaskattens 1980-tal, som hotar möjligheterna att kapitalisera på sitt skapande, angreppen på upphovsrätten är ett minst lika stort problem. Frågan om nätneutralitet, det vill säga huruvida leverantörerna av infrastruktur på nätet ska ha makt också över innehållet, är en annan helt avgörande fråga för framtidens kulturlandskap.
En tredje är frågan om skattebefrielse av privata donationer från stiftelser till kulturändamål. Dagens lagstiftning som gör undantag för kulturen när det gäller skattebefrielse är en kvarleva från den tid då man av ideologiska skäl missgynnade privat finansiering av kulturlivet. Det är en epok som dessbättre ligger långt bakom oss, men lagstiftningen består. Desto märkligare är detta då det redan 2009 presenterades ett alldeles utmärkt förslag, utredningen Moderniserade skatteregler för ideell sektor (SOU 2099:65).
Att genomföra det förslaget vore ett utmärkt första steg för en borgerlig regering i att stärka det verkligt fria kulturlivet, det vill säga det som inte sitter i?den politiska maktens knä.

Lars Anders Johansson

• DISKUTERA
•      

Disqus