"Tomhylsan" fällde sig själv
Den ramsan från min barndom finns i många varianter. Sensmoralen är enkel. Det är bättre att hålla käft än att beslås med lögn. Nu har ramsan upphöjts till norm i modern mediehantering. En människa som hela tiden vägrar att säga någonting blir till sist ointressant att skriva om. Det finns inte så många varianter av tystnad. Försöken att komma undan kan i och för sig vara roliga att beskåda. Kommer ni ihåg Bosse Ringholm? Likt en försöksutsläppt papegoja upprepade han en meningslös fras tjugotre gånger för att förklara varför Inga-Britt Ahlenius fått sparken som chef för Riksrevisionsverket.
På den tid jag själv var i PR-branschen talade vi mycket om vikten av transparens och öppenhet. Sanningen kommer –i alla fall om det gäller saker som många varit inblandade i –förr eller senare fram. Det är bättre att lägga korten på bordet själv än att avslöjas som en simpel lögnare.
Om en företagsledare, minister eller myndighetsperson vägrar att uttala sig krävs, lärde vi ut, måste man ange mycket goda skäl för sin svarsvägran. Pågående förhandlingar om en fusion, affärshemligheter, rikets säkerhet och så vidare.
Tolgfors var redan från början dömd att misslyckas med taktiken. Alltför många hade varit inblandade i Saudi-affären. Att skylla ifrån sig på lägre tjänstemän ökade dramatiskt risken för att de människor han trampade på skulle berätta sanningen. I Sverige är dessutom källor skyddade.
De dåliga rådgivare som guidade ministern mot avgrunden, och möjligen också skrev hans besynnerliga avskedstal, missbedömde tigandets strategi. De hade dragit för stora växlar på att andra högt uppsatta människor faktiskt lyckats tiga sig ur obehagliga situationer
En av förebilderna är säkert Filippa Reinfeldt. De stora utförsäljningar av skolor och sjukhus, som blivit en del av hennes varumärke, har skett under största möjliga tystnad. Sådant som hemligstämplar och korta handläggningstider har försvårat en offentlig debatt.
Dessutom tackar hon alltid nej till att ställa upp för intervjuer.
Den oöverträffade stormästaren i tigandets konst är Barbro Holmberg, som var migrationsminister under Göran Persson. Det var hon som påstod att stort antal apatiska flyktingbarn hade drogats och manipulerats av sina föräldrar. Därför var de inte flyktingar enligt Genèvekonventionen och kunde således utvisas. Ett tjugotal familjer med sjuka barn kastades ut ur Sverige.
Senare visade det sig att det är medicinskt omöjligt att manipulera barn på det viset. Den utredning som påstod det var rent kvacksalveri. Den hade gjorts av bl a psykiatrikern Thomas Jackson. Häromdagen gick han med i Svenskarnas parti, ett nazistiskt parti, ”som en nödvändig profilering mot mångkulturen”, som han uttryckte saken.
Det är snart tjugo år sedan denna tragedi utspelades. En av de största rättsskandalerna under efterkrigstiden. Barbro Holmberg har vägrat att kommentera händelsen i snart tio år.
Nu är hon landshövding i Gävleborgs län. I morgon fyller hon 60 år och har bjudit in länets medborgare till öppet hus i residenset.
Jag tänker inte gå dit.