• DISKUTERA
•      

Tidsresa i hängmattan

Krönika 2012-06-22 | Uppdaterad 2012-06-22

De är oftare fler än vad semestern räcker till. Själv ska jag börja med att läsa färdigt Ray Bradburys Fahrenheit 451.

Bradbury dog för några veckor sedan, 91 år gammal. Han är mest känd, eller nästan bara känd för den kusligt framsynta boken Fahrenheit 451. Den gavs ut 1953, men kunde lika gärna vara skriven igår.
Den är exempel på skönlitteratur som ”det mest beständiga hemmet för våra ord”. Så skriver författaren Robin Sloan i en diskussion om romanens roll i vår tid. Den förs just nu ironiskt nog på Facebook, ett av de mest obeständiga hemmen för våra ord.

”Vi läser romaner, inte gamla tidningar, för att få en känsla för hur livet gestaltade sig för 100 år sedan”, skriver Sloan i ett försvar för något så skenbart onyttigt som att läsa påhittade berättelser.
Hans kollega Jane Smiley skriver: ”I vår förrädiska värld är den frihet och medkänsla som skönlitteratur skapar alldeles oundgänglig.”

Vi har full frihet, säger hon, som ingen annanstans, att välja vad vi vill läsa och hur vi tolkar texten. När vi tränger in i författarens tankevärld förstår vi andra och även oss själva bättre, menar hon.
Matt de la Pena är däremot pessimistisk om litteraturens framtid. För det första förstör digitala media vår förmåga att koncentrera oss på längre texter. Skolorna lär inte ut läsning som förr. Bibliotek är de första som stängs när samhällen sparar. Böcker är en utrotningshotad art i den mediala ordningen.
För det andra, säger han, har vi blivit rädda för både sorg och självinsikt. Vi undviker åsikter som stör vår världsbild.

”Vi flyr från verkligheten. Vi vill bli bekräftade. Vi vill höra av vi duger. Det skrivs fortfarande sorgliga och utmanande romaner, men färre och färre satsar sin tid på att läsa dem.”

Han erinrar sig Kafkas ord om att en bok ska väcka oss med ett slag i skallen. ”Vi vill inte längre att böcker ska göra det. De ska bara hjälpa oss att somna.”
Dystert i överkant, kanske, men läser vi listor över böcker som säljer bäst, hittar vi påfallande många insomningspiller av typen underhållning och självhjälp eller påkostade praktverk som fulländar inredningen därhemma. Skrytböcker har hittat en eufemism: Coffee Table Books.

Ray Bradburys korta roman Fahrenheit 451 är ett drama om diktatur och frihet. Den fascinerar oss idag genom att så mycket av framtiden har inträffat. Hans science fiction beskriver en värld där människor ständigt har en snäcka i örat. Där genljuder musik och samtal som sällan betyder något mer än förströelse. Det är det ljudklotter vi lever med idag på bussen. Hörlurar läcker; röster höjs över normal samtalsnivå.
Hemmens väggar i Bradburys framtidsfantasi är stora bildskärmar, där ”släktingar” uppträder i någon som har stora likheter med en dokusåpa.

Det märkliga är inte tekniken, som Bradbury har hittat på. Styrkan ligger i hans insikt om hur dessa öronproppar och ständigt närvarande skärmar fångar människor i en ensamhet av brist på mening. Enfalden blir en samhällelig norm. Det som fängslar människor blir ett fängelse.
Huvudpersonen Montag lever i ett känslolöst äktenskap. Hans yrke är brandmannens. Men han släcker inte eldsvådor. Sådana förekommer inte längre. Hans jobb är att rycka ut och elda upp farliga böcker, som människor ännu försöker hålla gömda i sina bostäder. Mer ska jag inte berätta här. Resten kan följas i hängmattan.

Det finns ytterligare ett skäl att lägga en och annan klassiker i gröngräset. De är kvalitetsstämplade av flera generationer. Vi får det bästa från gången tid. Vi kan fundera över varför farmors mor och resten av släkten har skickat vidare dessa böcker som ett arv. Några är lika njutbara för oss som för farmors mor och farmor. Andra fyller oss med en häpnad över deras litterära smak. Odysseus är en hjälte för varje tid. Don Quixjote rider ännu genom världen. Jane Eyres suckar känns helt moderna. Emilie Flygare Carléns braksuccé Rosen på Tistelön från 1942 säljer dåligt idag.

Bästa lästipset. Följ inte andras lästips. Inför den korta säsongen i hängmattan brukar kultursidorna ambitiöst låta sina recensenter föreslå sommarläsning till alla läsare. Vi känner sällan deras smak. De har ingen aning om vår. Det är som att gå in på biblioteket eller i bokhandeln och fråga: Kan ni föreslå en bra bok?

En klassiker, är därför det bästa svaret. Den har genom åren haft många och sinsemellan väldigt olika läsare. De är del av en större tradition.

Varför inte Fahrenheit 451 tillsammans med andra framtidsskildringar som George Orwells 1984, Karin Boyes Kallocain och Aldous Huxleys Du sköna nya värld.

Egentligen borde alla dessa böcker vara försedda med varningstext på baksidan. Läsning är starkt beroendeframkallande. Läsning smittar andra. Läsning kan få dig att ändra verklighetsuppfattning.
Brandman Montag tog med sig en bok hem. Resten får ni räkna ut själva eller läsa mot slutet av Fahrenheit 451.

Ulf Wickbom

• DISKUTERA
•      

Disqus