Krönika

Rapport från det stora landet i väster

Krönika

Det konservativa partiet har under senare år slipat bort de vassaste kanterna i sin politik.

Artikeln publicerades 16 mars 2012.

Genom att framstå som en pragmatisk politiker lyckades partiledaren i den senaste valrörelsen få med sig mittenväljare som av tradition varit skeptiska till partiets mer uttalat konservativa värderingar.

Men efter en skickligt genomförd om än något färglös kampanj lyckades han nå målet om egen majoritet i parlamentets underhus.
Det är lika bra att erkänna, meningarna ovan är i princip en blåkopia från promemorian som Sveriges ambassad i Ottawa häromveckan tillställde oss ledamöter av Skatteutskottet. Håll med om att bortsett från majoritetspratet är igenkänningsfaktorn kusligt hög! Ingen skulle ha reagerat om beskrivningen hade syftat på Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt. När den i själva verket avser Kanadas konservativa premiärminister Stephen Harper.
Jag är alltså nyligen hemkommen från Skatteutskottets studieresa till Kanada. Nej, den långresan orsakade inte alls lika medialt ståhej (inget alls närmare bestämt) som riksdagskollegernas uppmärksammade delegationsresa till Australien. Det kan hänga ihop med klimatet. I Ottawa minus 17 grader kan man förvisso hänga i barer och pimpla vin så det står härliga till (dock inte på skattebetalarnas bekostnad!) men man låter sig inte gärna intervjuas i kortbyxor ...
Den för svenskarna allt viktigare frågan om klimatpolitiken var förresten en absolut icke-fråga i den kanadensiska skattedebatten. Eller snarare ett sänke. I det senaste valet (maj 2011) åkte liberalerna på stordäng och förlorade drygt hälften av sina platser i parlamentet (fick inalles 34 mandat av de totalt 308). Detta efter att ha gått till val på att skrämma väljarna och näringslivet med att införa en koldioxidskatt. Det straffade sig direkt.
Här önskar man att kanadensarna såväl provinsiellt som federalt kunde ta intryck av Sverige. Sedan hyfsat länge har vi lyckats förena skatt på CO2-utsläpp med en jämförelsevis hög ekonomisk tillväxt. Klok ekonomisk politik utesluter alltså inte klimatsmart dito.
Så visst finns det skillnader mellan Sverige och det stora landet i väster (större än USA faktiskt), men likheterna är ännu mer slående. Frågan är dock om det svenska finansdepartementet är i lika självklar symbios med Skatteverket som dess kanadensiska motsvarighet är. För tänk själva att ni sitter bänkande i finansministerns kansli och får en dragning om skattesystemet av departementets tjänstemän. Ni lyssnar, antecknar och funderar. Så gör Skatteverkets generaldirektör plötsligt entré och talar med bestämda argument om vad som ska gälla. Han försvarar sitt inhopp med att det är praktiskt att myndigheten finns med hela vägen i beredningsprocessen och kan påverka utformningen av skattelagstiftningen!
Det är här någonstans jag känner att skillnaderna mellan svensk och kanadensisk förvaltningskultur nog ändå är rätt stora. För inte är väl ryktet sant att finansminister Anders Borg har gett sin tidigare statssekreterare, nuvarande Skatteverkschefen Ingemar Hansson vetorätt i alla frågor som rör förändringar i skattesystemet? Läste något om det i DI härförleden. Hoppas att det är fel.

Maria Abrahamsson, riksdagsledamot för Moderaterna