• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Moderaternas nästa steg

Krönika 2011-09-21 | Uppdaterad 2011-09-21

Jubel hos Moderaterna i Göteborg efter valsegern 2006. Men väljarna måste vinnas på nytt gång på gång.

På valdagen år 2006 hade Sverige styrts av socialdemokratiska regeringar i 21 av 24 år under perioden 1982-2006, med undantag för Bildtregeringen åren 1991-1994. Att så kunnat ske i en demokrati var, och är i retrospektiv, anmärkningsvärt.

I valet år 2002 fick Socialdemokraterna 39,9 procent av rösterna, Moderaterna fick 15,26 procent. I 2010 års val fick Socialdemokraterna 30,7 procent och Moderaterna 30,1 procent. Hur kunde det hända egentligen?

För att förstå alliansens historiska val i allmänhet, och Moderaternas i synnerhet, måste man känna till den gångna tidens omständigheter. Då, på den tiden, talades det frekvent och menande om den borgerliga splittringen. En nidbild som Socialdemokraterna skickligt slog mynt av. Budskapet från vänster var att en röst på borgerligheten var en röst på den samlade regeringsodugligheten.

År 2003 valdes Fredrik Reinfeldt till ny partiledare för Moderaterna. Med honom vid rodret skulle Moderaterna förnyas, till det yttre som till det inre. Efter omprövning och omvärdering föll fokus på de avgörande faktorer som skulle göra partiet statsbärande, ur ett svenskt perspektiv detsamma som mer mitten.

Med Reinfeldt i spetsen omsatte Moderaterna en fundamental insikt i praktiken; regeringsmakten bygger på förmågan att frälsa de ofrälsta, makten kan inte vinnas med omfördelning av borgerliga väljare, makten vinns enbart med nya röster från vänster.

De borgerliga ställdes efter valnederlaget år 2002 inför ett enkelt val - antingen fortsätta som förut och förlora, eller pröva något annat och kanske vinna. För att ha chans till det andra tvingades de börja med att metodiskt punktera bilden av det första; de tvingades motbevisa föreställningen om den oeniga borgerligheten. För att lyckas med det behövde de formulera en gemensam politik i kärnfrågorna och så långt som möjligt undvika konflikter. Huruvida de lyckades skulle utgöra grunden för bedömningen av deras trovärdighet och potentiella regeringsduglighet.

Allians för Sverige (i dag Alliansen) bildades år 2004. Två år före riksdagsvalet år 2006 togs de första konkreta stegen mot vad som visat sig vara ett historiskt framgångsrecept. Socialdemokraterna förlorade inte bara makten den där septembernatten år 2006, de förlorade framför allt problemformuleringsprivilegiet. Det är en vinst som än i dag framstår som svår att korrekt värdera.

Med formulerandet av de två hörnstenarna i den ekonomiska politiken, som utmejslades i den så kallade Bankerydsöverenskommelsen, kunde Alliansen och Moderaterna stegvis omformulera problemen och därmed lösningarna. Den ena hörnstenen, slarvigt kallad för arbetslinjen, innebar att det skulle bli mer lönsamt att arbeta tack vare jobbskatteavdragen. Parallellt skulle reformer av arbetslöshetsförsäkringen, arbetsmarknadspolitiken och sjukförsäkringen sjösättas. Arbetslinjen ställdes mot bidragslinjen.

Den andra hörnstenen innebar att det skulle bli mer lönsamt att anställa och driva företag. Arbetsgivaravgifterna skulle sänkas för småföretag, nystartsjobb skulle införas, regelkrånglet minska och hushållsnära tjänster införas. Med hjälp av dessa två hörnstenar lade Alliansen och Moderaterna kursen för den politik som skulle karakteriseras av reformvilja, förnyelse och verklighetsanpassning.

I morgondagens ledare ligger fokus på Moderaternas nya idéprogram och de framtida utmaningarna.

AT

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus