Kränktheten ligger till grund för hatet på nätet

När han sade att jag borde få aktiv dödshjälp polisanmälde min chef. Dels var det kvinnan som efter att jag kritiserat feminismen skrev att helveteshundarna borde slita mig i stycken.

Hat kommer alltså inte bara från höger och från män, det kan lika gärna komma från vänster och från kvinnor.

Det behöver påpekas efter Uppdrag Gransknings ”Män som näthatar kvinnor” (6/2). Programmet visade bara en sida av det så kallade ”näthatet”, och antydde att alla ”näthatare” är antifeministiska kvinnohatare och rasister.

Det stora problemet med debatten om näthat är hur själva ordet används: man klumpar ihop kristallklara brott som olaga hot med ett allmänt otrevligt nätbeteende samt med avvikande politiska åsikter som man önskar bort (främst om invandring och feminism).

”Näthat” har alltså blivit ett gummibegrepp som kan tänjas för att rymma alla företeelser som debattörerna vill demonisera.

Alla är överens om att hoten mot kvinnorna i Uppdrag Granskning är fullständigt oacceptabla. Beatrice Ask vill ändra lagstiftningen. Då blir det eftersträvansvärt att få det man själv ogillar stämplat som ”näthat”. Lagstiftning som kriminaliserar SD-sympatier eller feminismkritik skulle ju göra tillvaron behagligare för många.

Men yttrandefriheten är vår viktigaste rättighet. Att begränsa den för att komma åt något så diffust som ”näthatet” är horribelt.

Vi har dessutom redan lagstiftning mot olaga hot. Om polisen instrueras att ta även hot i den digitala miljön på allvar borde de grova brotten under paraplyet ”näthat” kunna beivras.

De övriga företeelserna som kallas ”näthat” bör vara civilsamhällets uppgift att stävja. Det är du och jag som bär ansvaret för samtalsklimatet. Fostrar vi våra barn att behandla andra respektfullt, använder vi själva en ­hyfsad och saklig ton i nätdiskussioner, och markerar vi mot dem i vår omgivning som inte gör det? Sådana självkritiska frågor bör vi ställa oss, i stället för att kräva att polis och rättsväsende ska göra bättre, mer civili­serade människor av oss.

Vi som verkar inom media bör särskilt fundera över vårt ansvar för samtalsklimatet. När Maria Sveland skriver om två genusdebattörer att ingen kallar Pär Ström eller Pelle Billing för de extremister de faktiskt är, tvärtom bjuds de in till tv-soffor och debatter och erbjuds utrymme på olika forum - är det verkligen väsensskilt från när ”näthatare” demoniserar feminister som manshatare? När Åsa Linderborg med Aftonbladet i ryggen och inhyrda jurister försöker tysta invandringskritiska sajter - är det ett mindre hot mot demokratin och det fria ordet än när hatiska män vill få tyst på kvinnor i offentligheten?

Det finns en minsta gemensam nämnare hos hatarna, oavsett om de är män eller kvinnor, höger eller vänster, politiskt korrekta eller anti-PK. Det är kränktheten. De känner sig kränkta, och anser sig därför ha rätt att skriva vilka vidrigheter som helst om sin motståndare.

Det finns samtidigt en viktig skillnad mellan de som får betalt för att framföra sitt hat i media, och de som ägnar fritiden till att hata på kommentarfält. Det är den förra gruppen som kräver lagstiftning för att tysta den senare. De avlönade hatarna tycks inte lita på sina egna argument, eftersom de inte vill ha fri debatt. Det skrämmer mig mer än ”näthatet”.

Marika Formgren