Krönika

Korparna flyger över Uråsa

Krönika Artikeln publicerades

Tomas Bannerhed parkerar sin cykel på Mariatorget. Det är mitt i det urbana Stockholm, en knutpunkt för den mediala medelklass som betraktar världen från sitt cykelsadelperspektiv.

På café Rival, där vi stämt möte, är väggarna tapetserade med författare och skådespelare. Förmodligen kommer han själv att återfinnas bland dem.
Hans första roman ”Korparna” kom ut våren 2011. Det var en sensationell debut. Lysande recensioner, det prestigefyllda August-priset i höstas och ett regn av andra priser.
Boken kommer snart ut i Danmark, England, Frankrike, Holland, Norge och Tyskland.
Den är resultatet av tio års slit med research och text. Under den tiden har Tomas, som är samhällsvetare, försörjt sig som universitetslärare och redaktör för en tidning som ges ut av Stockholms kommun.
”Korparna” utspelar sig på en bondgård i Småland. Där bor bokens huvudperson Klas, 12 år, hans lillebror Göran, hans mor Gärd och fadern Agne.
Det är 70-tal. De sista småbrukarna håller på att försvinna in i historiens mörker. Banden till det förflutna klipps av och Agnes dröm om att äldste sonen ska ta över gården kommer aldrig att förverkligas.
Det är en tid som bara ligger trettiofem år tillbaka i tiden, men förefaller mycket avlägsen.
Då fanns ännu skärvor av en levande landsbygd. Norrbottensteatern spelade pjäsen ”Pjäsen om Norrbotten” för utsålda hus. Den gav hopp om att de små bönderna hade en framtid och möttes med stor entusiasm. Folkmusikfesterna drog mycket folk. 1972 kom över 20 000 människor till Delsbostämman. Den gröna vågen sköljde över landsbygden. Unga människor flyttade ut för att bruka fädernejorden, odla ekologiskt och ha får och getter som fritt rörde sig på de gröna fälten. Den blev inte mer än en krusning. Småbönderna var bara en bärfis i jordbruksministerns mun och spottades snabbt ut.
Tomas Bannerhed är uppväxt i Uråsa i Småland. Hans föräldrar var småbrukare. Han hade själv aldrig en tanke på att ta över gården, däremot växte idén att gestalta den tiden fram.
”Jag jobbade så länge i det tysta”, säger han, ”kände att det fanns en laddning i texten men var osäker om den höll. Och själv var jag uppriktigt sagt orolig för att mitt ämne och den miljö jag skriver om skulle kännas alltför omodern och ligga mig i fatet.”
Tanken på att bli författare väcktes sent. Skönlitteraturen låg långt borta.
”Jag läste inte mycket när jag var ung. Var alldeles för rolös. Jag var mer intresserad av sport, moppar och fester. Skrev lite sportreferat i Smålandsposten när jag gick i gymnasiet och upptäckte att jag var intresserad av språkvård och blev något av en språkpolis. I tjugoårsåldern läste jag Ulf Lundells ’Jack’, reste mycket, men var hela tiden inriktad på att göra rätt för mig.”
Åren gick och Tomas var duktig. Men något gnagde i honom. Han hade aldrig uppfattat sig som en historieberättare och heller inte som någon talangfull skrivare.
”Men så drabbades jag av en trettioårskris. Jag kom på att jag ville ägna mig åt något som betydde något för mig själv och började skriva små minnesfragment. Jag trodde att det var kortprosa, jag visste ju ingenting om genrer. Men med dessa små texter sökte jag till Biskop-Arnös författarlinje och kom in. Då fick jag veta att det fanns en större berättelse gömd i mina anteckningar.”
Han gick ett år på folkhögskolan och blir antagen till påbyggnadsåret. Nu får han en skicklig handledare, kritikern Viktoria Jäderling, och fragmenten får riktning och struktur. Hans liv fylls av mening.
”Jag har alltid känt mig existentiellt ensam. Man säger ofta att författaryrket är det mest ensamma som finns. Inte för mig. Genom att skriva slapp jag ensamheten.”
Nu växer romanen långsamt fram. Det förefaller mig som Tomas arbetar lika hårt som fadern på den lilla gården. Men det finns en skillnad. Agne sliter alltid mer av plikt än av glädje.
”Korparna” är en hyllning till detta slitsamma arbete och ett fängslande porträtt av den siste småbrukaren, men mycket mer än så. Språket är rytmiskt och svindlande. Fåglarna svävar över berättelsen och jord och sjö avslöjar sina hemligheter. Men här finns också en underton av mörker och hot. Det är på många sätt en kuslig bok.
Klas, bokens huvudperson, är en ornitolog av rang. Han bygger en drake i form av en havsörn och ser sig själv sväva bort från den jord som fjättrat dess brukare. Han drömmer om friheten och betraktar med skräck och sorg hur fadern sugs djupare in i sin sinnessjukdom och ner i underjorden.
Modern, Gärd, är tålamodet och tryggheten i en och samma gestalt, den starka kvinna som alltid varit förutsättningen för att livet på de små gårdarna ska bli drägligt.
”Jag gav mig själv uppdraget att skildra småbrukarnas verklighet”, säger Tomas, ”och ge de sista småbrukarna gestalt, berätta om deras ofattbara slit och kamp mot naturens krafter.”
Det finns många element som driver berättelsen framåt. Dualismen mellan fångenskap och frihet, kampen mellan tradition och modernitet, avståndet mellan politikens beslut och människans verklighet.
Men inte minst finns spänningen i språket. Det är en del av intrigen. Tomas Bannerhed, den gamle språkpolisen, får orden att dansa över sidorna.
Snart åker han på ett stipendium till Alltidhults skola i Blekinge. Där nötte Harry Martinson skolbänken några år på 1910-talet. Två mästerliga naturskildrare möts så under samma tak.
***
Tidigare i serien: Aase Berg 14 juli.