• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Kan man diagnosticera bort livet?

Krönika 2011-11-17 | Uppdaterad 2011-11-17

Nya mediciner räddar många tillbaka till livet, men psykiska störningar bottnar inte alltid i sådant som kan åtgärdas med hjälp av medicin.

Nu, när våra mest grundläggande behov har mättats, i varje fall i vår del av världen. Nu, när vi inte längre behöver oroa oss över hur vi rent faktiskt ska överleva morgondagen. Nu, när vi helt plötsligt har oändligt mycket tid att grubbla kring existentialism, känslor och val.

Hur mår jag egentligen? Är jag lycklig? Lever jag med rätt person, i rätt stad? Vad tycker jag om mitt arbete? Framtiden? Var det här verkligen allt?

Den moderna människan har aldrig fått lära sig att ha tråkigt, att genomleva död, förlust och sorg. Den moderna människan tror att lyckan är konstant, att den som känner oro, ängslan eller hopplöshet drabbats av en sjukdom, att den behöver en diagnos. Men tänk om det bara handlar om att människan drabbats av livet?

År 2013 kommer Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) ut i en ny upplaga. Boken, som gavs ut första gången år 1952, beskriver psykiska störningar, allt från enskilda fobier till psykotiska tillstånd. Handboken används över stora delar av världen, också i Sverige, och anses ha stor betydelse inom psykiatrin. I boken anges tydliga kriterier för olika psykiska störningar och tillstånd. Tanken är att läkarnas diagnoser ska kunna bli mer entydiga, oavsett vem som ställt dem. DSM innehåller endast symptom, eventuella orsaker eller behandlingsalternativ behandlas inte.

År 1952 innehöll boken 132 sidor, år 1980 494 sidor, år 1992 886 sidor. Har människan blivit psykiskt sjukare på ett halvt sekel? Enligt vissa har diagnosticeringen gått till överdrift när en stor del av befolkningen skulle kunna falla in under de olika kategorierna, enligt andra har den ökade diagnosticeringen inneburit en efterlängtad bekräftelse och därigenom en möjlighet att få hjälp. I förslagen till år 2013 års upplaga finns exempelvis en skrivning om att den som sörjer en annan människas bortgång "längre än normalt" kan lida av "förlustorienterat syndrom".

I samband med revideringen av kommande upplaga har bråk kring boken utbrutit. Psykiatern Allen Frances som ledde arbetet med nuvarande upplaga uppger att han är förskräckt över hur hans arbete orsakat "falska epidemier" av psykisk ohälsa. Främst syftar han på diagnoser som autism, adhd och bipolär sjukdom hos barn. År 1994 hade 3-5 procent av de amerikanska barnen diagnosen adhd. I dag är andelen tio procent. Enligt Frances riskerar överdiagnosticeringen att leda till onödig och överdriven medicinering, stigmatisering, sänkta förväntningar på individen och snedfördelning av resurserna.

De utpekade riskerna är var för sig och sammantagna ytterst allvarliga för den som drabbas. Men ännu allvarligare är ändå den bild som sätts av att mänskligt lidande kan botas på kemisk väg; att det faktiskt går att slippa känna smärta när någon går bort eller ett äktenskap går itu. Diagnoser och medicin är bra men i många fall härrör lidandet från annat än biologi. Det är inte lätt att vara människa.

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus