• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Juholt skapade drevet

Krönika 2012-01-24 | Uppdaterad 2012-01-24

Ser denne man ut att vara utsatt för ett drev, jagad som ett villebråd? Nej, Håkan Juholt skapade sig en roll i rampljuset och njöt av uppmärksamheten.
Foto: Scanpix

Marita Ulvskog, tidigare kulturminister har de senaste dagarna hävdat att Stockholmsjournalisterna såg ner på Juholt. Det är fel. De dyrkade honom i början.
Juholt fick inte bara vad han förtjänade. Han fick också som han ville. Han kunde spelet om huvudrollen i rampljuset. Undan för undan valde han fel roll.
Jag ser hur han själv låg bakom mycket av den dramaturgi, som har skapat rubriker under hans rekordkorta tid som partiordförande. Allt från det sensationella utspelet om Mona Sahlins lämplighet till den grandiosa finalen i Flanaden i Oskarshamn har han iscensatt The Juholt Story.

Han påminner lite om Moderaternas Yngve Holmberg, som 1965 valdes till ledare för dåvarande högerpartiet. Han steg mot toppen som en svensk Kennedy och bländade medierna, tills allt fler märkte att Kennedykostymen var ett nummer för stor och Kennedyfrisyren var stylad på en skalle som inte räckte till.
Det är Juholt själv som har snickrat sin image av outsidern från bystan. De andra småländska lantisarna Göran Hägglund, Maria Larsson, Eskil Erlandsson och Annie Lööf har inte gjort samma nummer av uppväxten på vischan. Dessutom har Juholt varit nästan två decennier i Stockholms politiska miljö.

Håkan Juholt skapade redan från början ett slags personkult. Mediedrevet gick i positiv riktning, när han valdes till partiordförande i mars förra året. Journalisterna älskade nykomlingen och hans sprakande retorik. När Johan Persson, kommunalråd (S) i Kalmar, påstår att Juholt aldrig fick chansen, är det fel. Medierna var till en början redo att krama ihjäl den annorlunda, färgstarka politikern i partiledarnas grå porträttgalleri.

Fadäsen med bostadsbidraget hade kunnat passera som en bock i kanten. Men demonregissören Juholt valde att göra road show av affären. Föreställningen ”Förlåt mig!” stod inte i proportion till sakfrågan. Här började ett drag av självöverskattning att synas. Juholt hävdade att han var utsatt för en förföljelse utan motstycke i Sveriges politiska historia. Han bortsåg från förringandet av den färske Tage Erlander, Palmehatet och Mona Sahlins Tobleroneaffär.

Jag tror att många andra politiker hade hanterat en Libyen-piruett eller budget- fadäs som ett olycksfall i arbetet eller en vanlig dag på jobbet. Juholt valde att ställa sig ensam mot världen. Det fanns något oroväckande i det återkommande påståendet att ”forskningen kommer att visa vad som har hänt”. Varje ledare som påstår att historien kommer att rentvå honom eller henne, har börjat sin färd mot storhetsvansinnet.

Jag lyssnade till Håkan Juholts anförande på folk och Försvars konferens i Sälen förra veckan. Talet skulle bli en nystart. Men han var märkligt frånvarande. Han hävdade att han redan två gånger hade hållit banbrytande anföranden på tidigare konferenser. Huvudpersonen i den allt märkligare föreställningen blev alltmer surrealistisk. Han skyllde sina egna misstag på andra.
Slutscenen blev stor teater. Finalen på Flanaden var mästerligt regisserad, en grandios sorti från det som urartade till en sorglig såpa.
Den allstädes närvarande Göran Greider har de senaste dagarna tjatat om att politiken har medialiserats på journalisternas villkor. Han har till hälften rätt. Medialiseringen är ett faktum. Men den gamle Östran-medarbetaren Juholt förstod detta och tog kommandot. I början dansade alla efter hans pipa. Sedan gick det mesta åt pipan.
ordet är mitt

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus