• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Inte så enkelt om uppsåt och rus

Krönika 2011-11-03 | Uppdaterad 2011-11-03

Frågan rör den omtalade domen från Högsta domstolen som friat en man för mordförsök med hänvisning till att den åtalade ansetts för berusad för att ha haft uppsåt att döda. Mannen, som knivskar två personer svårt, dömdes för grov misshandel av HD.

Enligt Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg, professorer emeriti i straffrätt, har HD "upphöjt berusning till en ursäkt för brott" och därmed "med ett penndrag sopat bort en grundregel i svensk straffrätt" (Brännpunkt 1/11).

Enligt debattörerna kommer åtal för en rad gärningar av olika slag, där den gemensamma nämnaren varit självförvållat rus med hjälp av alkohol eller narkotika, inte längre att leda till fällande domar. Till dessa brott hör exempelvis sexuella övergrepp, skadegörelse-, narkotika- och förmögenhetsbrott. Risken blir härmed, argumenterar de, att åtalade personer kommer att åberopa stark berusning eller drogning för att undslippa juridiskt ansvar.

På gårdagens Brännpunkt replikerar Petter Asp och Magnus Ulväng, också de professorer i straffrätt, att HD:s avgörande på intet vis innebär annat "än att den som inte har agerat uppsåtligt heller inte ska fällas för uppsåtligt brott."

Uppsåt, eller dolus, innebär att medvetet, med syfte att åstadkomma en viss effekt, gör något som exempelvis kan leda till skada. För att någon ska kunna dömas krävs inom straffrätten att uppsåt förelegat. Denna huvudregel kan åsidosättas om det av brottsbeskrivningen uttryckligen framgår att det räcker med oaktsamhet/vårdslöshet, culpa. För att göra det hela än mer komplext skiljer man mellan olika nivåer av uppsåt, exempelvis görs skillnad mellan direkt uppsåt och insiktsuppsåt, det som på sätt och vis ersatt det tidigare begreppet indirekt uppsåt.

Samtidigt framgår av brottsbalkens 1 kap. 2 §: "Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott." Detta innebär att domstolarna dömt personer för brott som kräver uppsåt, trots att uppsåt kan ha saknats, med hänvisning till det självförvållade ruset. Denna omständighet är enligt de replikerande professorerna värt att belysa då den ju innebär att avsteg i dessa fall gjorts från vad som är en av straffrättens grundläggande principer, vilket i förlängningen kan innebära en konflikt med Europakonventionen.

Av den aktuella domen framgår av HD finner att den tilltalade mannen inte haft uppsåt att döda utan endast att skada. Ska han då kunna dömas för något annat än det han haft uppsåt till?

Det är i sammanhanget viktigt att framhålla, vilket också görs i repliken på Leijonhufvuds och Wennbergs artikel, att det i de flesta fall av detta slag, trots självförvållat rus, går att påvisa uppsåt. Skulle så inte vara fallet finns, för de allvarligare brotten, ett oaktsamhetsansvar att åberopa. Leijonhufvuds och Wennbergs rädsla är därför för stunden obefogad.

Alice Teodorescu

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus