• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Historierevisionism kan spä på rasism

Krönika 2011-10-05 | Uppdaterad 2011-10-05

Enligt belgisk lag är det förbjudet att producera rasistiska bilder i konstnärliga produktioner.
Tintin i Kongo är en produkt av sin tid; seriealbumet gavs ut år 1931 och har sedan i omgångar kritiserats för rasism och upphöjande av kolonialism. Den svenska Justitiekanslern har prövat frågan om ett förbud vid två tillfällen, i bägge fallen har frågan lämnats utan åtgärd. Sedan år 1978 finns dock ett förklarande förord i den svenska översättningen.
Men det är inte på grund av boken om Tintin som den explosiva frågan åter fått genomslag i den inhemska debatten. För en tid sedan skrev en man av asiatiskt ursprung en krönika om vardagsrasism och om den stereotypa bilden av asiater. Det resulterade i att Fazer tog bort karikatyren av en kines från sina kinapuffspåsar. Det resulterade dessvärre också i en ängslig debatt om helt fel saker.
Mer intressant hade varit att diskutera förekomsten av det krönikören lyfter, nämligen vardagsrasism. Eller för den delen om hur, när och varför vi blev så lättkränkta. Eller hur vi ska förhålla oss till en enskilds, en grupps eller en självutnämnd representant för en grupps, upplevda känsla av kränkthet. Är det med debatt, med lagstiftning, med tystnad?
I förra veckans Debatt i Svt debatterades frågan av Nima Dervish och Kitimbwa Sabuni. Dervish illustrerade debattens dubbelmoral väl när han ifrågasatte varför inte den blonde, fräknige killen på Kalles kaviar tuben också bör ryka med hänvisning till att bilden, i likhet med bilden av kinesen på godispåsen, kan tänkas förmedla en stereotyp bild av svenskar. Sabunis försök till argumentation gick ut på att konsekvent påtala olikheterna mellan stereotyper, trots att debatten rörde just stereotyperna i sig.
Det är i dagens samhälle okej att kritisera och förlöjliga kristna men inte andra religiösa, det är okej att kämpa mot rasism men bara mot viss rasism. Att resonemangen osar av inkonsekvens är uppenbart, att riskerna med ett debattklimat som går ut på att förenkla premisserna och ständigt förbjuda allt som kan uppfattas som kränkande av någon är direkt farligt. För vem tror på allvar att de problem som kan hänföras till intolerans härrör från förekomsten av en karikatyr på en godispåse? Om man inte tror att rasism handlar om bilden på en chokladask, hur kan man då tro att lösningen ligger i dess borttagande?
Visst kan man argumentera för att symbolerna är symptomen som måste erkännas för att sjukan ska kunna botas. Men än viktigare är att fundera kring följderna av historierevisionism. I den historiska uppsjö som innehåller alla upptänkliga konstnärliga yttringar finns också en syn på människor som många i dag tar avstånd ifrån. Eller som Dervish skriver ”Det viktiga är inte hur ”rätt” de historiska verken är, utan hur vår nutida attityd är. Om vi har en vettig syn på saker och ting i dag kan vi se på gårdagens verk med medvetna ögon och inte hamna en millimeter fel.”

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus