Fram för elit på egna meriter
Jag tyckte att programidén var upplyftande på två sätt. Dels för att man redan i premisserna fastslog att det finns en elit också på kulturens område. Ända sedan det radikala 1970-talet har det nämligen varit tabubelagt att låta påskina att det faktiskt finns hierarkier inom kulturområdet, att det finns de som är bättre än andra på att utöva och bedöma olika konstnärliga verksamheter. Under förment demokratiska förespeglingar rensades kvalitetstänkandet bort och konstnärerna benämndes ”kulturarbetare” för att passa in i den marxistiska samhällsanalysen. Att Sveriges Television lämnar detta synsätt bakom sig är ett steg i rätt riktning.
Men det är också upplyftande eftersom allmänheten skulle ges möjlighet att ställa frågor direkt till kultureliten. Den kulturelit som utkristalliserat sig sedan 1970-talet och som byggt sin auktoritet på positioner och kontakter snarare än på kunskaper och färdigheter, har tenderat att vilja distansera sig från allmänheten – kanske av rädsla för att bli genomskådade. Att Sveriges Television nu ville göra ett slags ”Fråga Lund” fast för kulturintresserade verkade minst sagt lovande.
Döm dock om min besvikelse när det visade sig att programupplägget var en bluff.
Urvalet av kulturelit i panelen var det inget större fel på. Där fanns verkliga auktoriteter inom sina respektive fält som prima ballerinan Anneli Alhanko, författaren och filosofen Lars Gustafsson, tonsättaren Sven-David Sandström, men också formella auktoriteter som i kraft av sina positioner får sägas ingå i kultureliten, såsom Moderna museets chef Daniel Birnbaum och programledaren Jessica Gedin.
Den senare väckte nyligen uppseende genom att i populära underhållningsprogrammet På spåret skryta om att hon inte hade läst någonting av Selma Lagerlöf. Att programledaren för landets största teveprogram om litteratur tycker att det är en merit att inte ha läst något av en av landets största författare är talande.
Att Jessica Gedin detta till trots räknades in i kultureliten hade inte gjort så mycket om programmet i övrigt hade hållit hög nivå. Dessvärre brast konceptet på flera punkter. Att det inte var något Fråga Lund det var frågan om blev tydligt när det visade sig att den enda publikfrågan var förberedd i förväg.
Ännu värre blev det när Ebba Witt Brattström i samband med ett seminarium arrangerat av Bertil Ohlininstitutet berättade om hur det hade gått till när hon blivit tillfrågad om medverkan i programmet (hon tackade nej). Redaktören hade förekommit hennes frågor genom att garantera henne att det inte gjorde någonting om hon inte kunde svara på frågorna (som skickats in i förväg), ”vi har researchers som förbereder allt”. Så mycket för Fråga Lund-upplägget. Varför tala om en kulturelit om man inte ens tilltror den att kunna besvara frågor om sitt eget fackområde?
Att tala om en kulturelit är inte konstigare än att tala om en elit inom andra områden. På samma sätt som de bästa skidåkarna eller friidrottarna utgör en elit är det rimligt att betrakta de främsta kompositörerna, författarna, konstnärerna och musikerna utgör en elit. Det är också rimligt att anta att denna elit har fackkunskap att dela med sig av inom sina respektive discipliner. Låt oss tala om och med kultureliten, men det ska vara en elit på egna meriter.
Lars Anders Johansson, journakist och idéhistoriker
