Krönika

Förskolan, en helig lök?

Krönika Artikeln publicerades

Plötsligt händer det. Svenska Dagbladets debattsida har den senaste tiden publicerat flera artiklar där både forskare och föräldrar ifrågasätter den heliga förskolan.

Tidigare har det varit en del av den så kallade åsiktskorridoren att man inte får kritisera förskolan, och att försök till sådan kritik möts av idiotförklaringar i stället för sakargument.
Därför är debattartiklarna i SvD så glädjande. Kanske kan vi äntligen få en efterlängtad sakdiskussion. Om den ska bli konstruktiv gäller det dock att förstå varför förskolan tidigare inte har fått ifrågasättas. Och svaret på den frågan är som en lök, lager på lager av heligförklaranden av förskolan. Låt oss se på de fem viktigaste i kronologisk ordning:
1934 argumenterade makarna Myrdal i Kris i befolkningsfrågan för att staten i stället för föräldrarna bör uppfostra barn, så att det görs på rätt sätt. Paret Myrdal var inte först, drygt 2 300 år tidigare förde Platon i Staten ungefär samma totalitära resonemang. I dag framförs argumentet nästan aldrig explicit, men om löken hade haft en kärna hade det varit uppfattningen att staten kan bättre än föräldrarna.
”Ropen skalla, daghem åt alla” skanderade andra vågens feminister på 1970-talet. Förskolan blev då en jämställdhetsfråga. Det offentliga skulle tillhandahålla barnomsorg för att möjliggöra kvinnornas frigörelse och ekonomiska självständighet.
Förskola för lärandets skull var ett argument som hördes alltmer under 1990-talet. 1998 överfördes myndighetsansvaret från Socialstyrelsen till Skolverket, och samma år argumen­terade Göran Persson ivrigt för förskolans betydelse för lärandet, när han gick till val på maxtaxan. Fast bakom lärandeargumentet gömde sig andra frågor.
Förskollärarna stred för att få samma status och lön som skollärarna, vilket Persson hade lovat dem i samband med kommunaliseringen. Persson ville vinna val med en plånboksfråga för barnfamiljerna, samt öka ­skatteintäkterna genom färre deltidsarbetande småbarnsmammor.
”Arbetslinjen” har varit alliansregeringens mantra sedan maktskiftet 2006. Även om Fredrik Reinfeldt inte talar lika mycket om förskolan som Persson gjorde, har förskolans betydelse för arbetslinjen betonats. ”Folk ska jobba, inte vara med sina barn”, har Anders Borg inte sagt. Men han skulle kunna säga det.
Folkpartiet, Alliansens mest förskolekramande och familjefientliga parti, har hittat ytterligare ett sätt att heligförklara förskolan: Den är nödvändig för integrationen. Föräldrar som gillar att vårdnadsbidraget ökar familjens självbestämmande, ska i solidaritet med invandrare ge upp drömmen om att vara hemma litet längre med barnen. Invandrarna? De ska övertygas om förskolans överlägsenhet.
Men oavsett om det är jämställdheten, lärandet, arbetslinjen eller integrationen som åberopas när förskolan heligförklaras, så ekar alltid Platons och Myrdalarnas budskap: Staten vet bättre än folket.
Barnomsorg kommer alltid att behövas, och förskoleformen lär fortsatt stå väldigt stark i Sverige. Men förskolan passar inte alla alltid. Det finns inget sådant som ”kvalitetstid” med små barn. Små barn behöver knyta an till sina närmaste, och det kräver tid – kvantitetstid. Dessutom visar både ungdomars ökande psykiska ohälsa samt de ständigt sjunkande skolresultaten att förskolan nog inte var den universallösning för frigörelse och lärande som feminister och pedagoger påstod.
Familjer som vill leva småbarnsåren utan förskola måste ha möjlighet att göra det. Lager efter lager av heligförklaranden och tabubelägganden kring förskolan får inte stå i vägen för det självklara och livsviktiga faktum att föräldrarna är de viktigaste personerna i små barns liv.

Marika Formgren