• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Forskarnas nyårsskål för skymten av Gudspartikeln

Krönika 2012-01-13 | Uppdaterad 2012-01-13

Forskarna på CERN-laboratoriet har anledning att skåla för 2012. Det kan bli året för flera vetenskapliga upptäckter, som ställer frågor om livets uppkomst och mening.

Det kan bli året då forskarna hittar Gudspartikeln, den lilla, lilla grejen där ingenting övergår i materia, skapelsens kärna. Fysikerna kallar den Higgspartikeln.
Den har stått i centrum sedan världens största och mest avancerade fysikexperiment startade 2009. Higgs är nämligen den partikel som till en del kan förklara hur universum uppstod för 14 miljarder år sedan. I december förra året trodde forskare vid laboratoriet CERN att de skymtat partikeln. Spaningarna fortsätter.
2012 kan också bli året då vi får veta om det går att färdas fortare än ljuset. Forskarna räknar om och om igen för att se om ett experiment förra året tyder på möjligheten av överljushastighet. Hade Einstein fel? Går det rentav att färdas bakåt och framåt i tiden?
En av mina hyfsat humanistiska vänner frågade: Och hur kommer detta att påverka mitt liv 2012? Jag tänkte svara: Ungefär lika mycket som Mikael Persbrandt, Felicia Feldt och First Aid Kits nya album. Du bestämmer själv. Men då började pyrotekniken på himlavalvet att överrösta alla existentiella samtal. Vi störtade mot 2012.
Jag kan inte mycket om astrofysik, partikelfysik eller relativitetsteorin. Men jag har i olika sammanhang umgåtts en del med naturvetare. Den vetenskapen ställer många av de stora och svåra frågorna. De befinner sig ofta vid kunskapens yttersta gränser i universum och atomernas värld. Även enkla studier av en gråsugga rymmer tillvarons gåtfullhet. Hur blev allt till? Och varför? Naturvetarna umgås inte bara med gråsuggor utan också med alla lärda som under tidernas gång har begripit vidden av sin egen ofantliga okunskap. En sådan person av närmast renässansformat är astrofysikern Bengt Gustafsson. Han är också en stor humanist och inte oväntat teologie hedersdoktor. Jag känner inte till någon biskop som är hedersdoktor i astrofysik.
Kulturen måste lämna det lilla revir om begränsas av staketen hjärta-smärta och bröst-tröst, Livet utspelas också det större kretsloppet. Jag läser fascinerad den nya diktsamlingen En m3 jord. Där går poeten Sören Bondeson ner i underjorden, men inte till Dantes Inferno utan i ytlagren Förna, Mull, Mår, Grovmo och lagren därunder.
”I ett mineraliserat gråväder vandrar jag från nordväst. Löv är i omlopp och markandningen blåser isär långsamma bilder: 9 myror, 12 skallbaggar, 11 spindlar, 18 gråsuggor, 211 daggmaskar, 220 mångfotingar”, och så vidare ner till ”1 543 000 urdjur, 8 475 000 nematoder och 15 000 000 bakterier”.
Poeten är en del av detta. ”Mina ben, muskler och min hjärnsubstans kommer här att finna tröst. Bli bröd åt skiftande matsmältningsorgan, förökas och sitta en stund i hallvärmen. För att sedan bli näring åt andra som sprider sitt utsäde. Allt är ändå kompost som berättar sällsynta sekunder”.
När det återstod några sällsynta sekunder av 2011 hörde jag inga kvalster och hoppstjärtar. Vi lyssnade på Jan Malmsjö som deklamerade Tennysons pekoral Nyårsklockorna.

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus