Finns det en höger utanför plånboken?
Den typen av generaliseringar hörs ofta, både från vanliga väljare, politiker och debattörer. Den politiska högern beskrivs som enbart intresserad av ekonomi och skattesänkningar, alltså materialistiska värden. Det underförstådda budskapet är att den politiska vänstern har en bredare repertoar, där andra värden än de materialistiska får utrymme.
Paradoxalt nog kritiserade en av socialismens viktigaste tänkare, Karl Marx, teorier som beskriver samhället och den historiska utvecklingen som resultatet av idéer eller evolution. Enligt Marx är det människans materiella produktion som avgör hur samhället ser ut och hur historien utvecklas. Marx var alltså materialist, vilket krockar med vulgärbilden att högern är materialister medan vänstern är något slags idealister.
Naturligtvis blir alla svenska politiker mer eller mindre fixerade vid skatter och ekonomi: Vi har höga skatter och det är politikerna som beslutar hur dessa skattemiljarder ska användas. Även en djupt troende kristdemokrat vars politiska intresse väcktes av religionsfrihetsfrågor, eller en kravmärkt miljöpartist som blev politiker för att stoppa klimatförändringarna, möter en politisk vardag där skatteintäkter ska disponeras.
Men även om svenska borgerliga politiker helst talar om skattesänkningar, så finns det en rad icke-materialistiska värden och idéer i de borgerliga ideologierna som för vissa väger tyngre än plånboksfrågorna.
Den som söker rättvisa – i form av likhet inför lagen – finner den klassiska liberalismen. Det kan vara svårt att tro i dag, när människor som kallar sig liberaler vill ha könskvotering, nystartszoner och starkare lagskydd för vissa grupper. Den klassiska liberalismens försvar för likhet inför lagen lockar dock fortfarande människor som vill se ett samhälle fritt från särrättigheter och grupprivilegier.
Den som söker frihet – i form av att få göra som man själv vill så länge det inte skadar någon annan – finner libertarianismen. Libertarianer kallas ibland för ”nyliberaler” och är den borgerliga gren som får mest skäll för att vara pengafixerade. Men det är bland libertarianer man finner de starkaste försvararna av negativa friheter som tanke- och yttrandefrihet. Frihetsinskränkningar som regeringens förbud mot hemskolning skulle en libertarian aldrig godkänna.
Den som söker rötter – i form av att pröva varje förändring mot traditionen och den samlade erfarenheten, så man inte slår sönder något som fungerar bra – finner konservatismen. Vänstern, men även liberaler, blir ibland så förälskade i en utopi att de blint krossar sådant som är värdefullt för att nå sitt mål. Konservativa värnar den ”tysta kunskap” som finns inbyggd i traditioner och institutioner, och är emot förändring för förändringens egen skull.
Dessa icke-materialistiska värden är inte alltid framträdande hos svenska, borgerliga politiker. Det blir mest jobbskatteavdrag, som förvisso går att koppla till libertarianernas frihetsideal: Att få behålla mer av pengarna man tjänat ihop ger större handlingsfrihet än när staten tar pengarna och bestämmer hur de ska användas.
Men nog borde borgerliga politiker stå upp för likhet inför lagen, negativa friheter och vikten av att inte slå sönder sådant som fungerar? Har de tappat tron på politiken, eller tror de att väljarna bara röstar med plånboken?
Marika Formgren
