• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Fällde vänner till höger och vänster

Krönika 2012-02-04 | Uppdaterad 2012-02-04

FAKTA

är politisk redaktör på Barometern-OT

Författaren Bengt Ohlsson anade inte att gamle August spökade, när hans eldfängda eldfängda artikel kom på pränt: Måste kulturen vara vänster? skrev Ohlsson i början av året.
Exakt ett hundra år tidigare hade den unga arbetarrörelsen tryckt Strindberg till sitt hjärta, hyllat honom som en av de sina och stadfäst den hegemoni som Ohlsson nu ifrågasätter.

August Strindberg dog i maj 1912. Han ville begravas i stillhet. Men uppskattningsvis 60?000 personer följde kistans färd till begravningsplatsen. När han i början av året hade fyllt 63 år, uppvaktades han av ett stort fackeltåg med fackföreningsfanor och mässingsorkester i täten. ”Folkets Strindberg” ropade folkmassan till mannen på balkongen vid Drottninggatan 85
Hans ständiga uppror mot kungamakt, etablissemang och överhet hade gjort honom till heders-sosse. Under ett sekel framåt har de flesta kulturpersonligheter kollektivanslutits till Rörelsen. Under den radikala perioden efter 1968 fanns det kring Kulturarbetaren ungefär samma aura som kring Mönsterarbetaren i DDR. Konsten tjänade samhället.

Strindberg var säkert socialist. Han avverkade de flesta ideologier och trosuppfattningar under sitt liv. Men till skillnad mot Stefan Löfven blev han aldrig feminist.
Han var ”kvinnohataren, katoliken (han blev aldrig formellt katolik), antisemiten, Sverigehataren, ockultisten, satanisten, framstegsskeptikern” och mycket annat, skriver Nathan Shachar i en ytterst läsvärd uppgörelse med Strindbergsbilden (DN 29 januari). I analytisk briljans överglänser Shachar den vresige Bengt Ohlssons klagosång över vantrivsel i samtiden.
Shachar, som har bopålarna i Jerusalem, är journalist och författare. Han har bland annat skrivit en bok om Oscar Levertin och hans tid som också var Strindbergs.

Strindbergskulten som uppstod 1912 har ”knappast mattats av sedan dess och vi lär få många smakprov på den under den stundande jubelfesten”, skriver Shachar i sin artikel. Han fortsätter: ”Mannen som svek sina vänner, gjorde pannkaka av sitt privatliv och förslösade fasta och andliga tillgångar med ivern hos en pyroman, upphöjdes till socialt och ideologiskt dygdemönster”.
Det har länge diskuterats om Strindberg hade perioder av galenskap i medicinsk bemärkelse. Shachar löser problemet genom att uppfinna Strindbergs syndrom.
”Den nutida psykiatrin sätter en ära i att etikettera och bokföra aparta anfäktelser: Jag vet inte om den uppmärksammat Strindbergs sydrom: den tvångsmässiga impulsen att slå sönder det man haft kärast; att förvandla vänner till dödsfiender.” Siri von Essen, Ellen Key, Oscar Levertin, Vener von Heidenstam är några tidigare närstående, som förföljs i tarvliga påhopp. De får dagens värsta drevjournalistik att framstå som ganska beskedlig. Författarkollegan Gustaf af Geijerstam, en trogen beundrare och hjälpande hand, hamnar i onåd. I romanen Svarta Fanor förnedras han som Lille Zachris. Hustrun kallas litteratur-ludret och tonårssönerna beskylls för allehanda laster.

Strindberg går igen. Vi blir inte av med titanen. Han fortsätter att besvära oss med frågor om konstnärskapets sanna natur. Han skrev, som Shachar påpekar, en handfull klart lysande mästerverk. Men förringas deras värde av att författaren så ofta var en tarvlig svikare? Jubelfesten 2012 borde rätteligen bli en uppgörelse med vår egen bild av Strindberg som den allt överskuggande bjässen i vår litteratur. Röda Rummet, Hemsöborna och en handfull pjäser tillhör vår kanon. Författaren själv och någon halvmeter av hans samlade verk är intressant av andra anledningar. De svavelosande attackerna på samtida författare har alldeles för länge förringat dessas betydelse. Heidenstam, Levertin och Geijerstam borde få vara mer än bara måltavlor för Strindbergs giftiga attacker.

Strindberg blir därmed aktuell också i ett annat avseende hundra år efter sin död. Han är intimt förknippad med sina verk. Vi har fått en liknande trend i dagens litterära värld. Många romaner och andra samtidsskildringar lever i kraft av sina författare. Vi har fått ett slags metalitteratur, som få läser men desto fler diskuterar. Det är babbel och ibland också Babel om barndomsskildringen med den kända mamman i en generande huvudroll. I deckargenren är de inte sällan författaren som marknadsförs, inte volymerna på bokhandelsdiskarna.
Vi kan använda Strindbergsjubileet till två saker. Dels till att konstatera att stora författare ibland skriver småaktigt. Dels till att återupprätta dem som föll offer för Strindbergs syndrom.

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus