Ersätt välvilligt prat med handling
Den senaste satsningen har bland annat handlat om att göra Norrköping till en pilotkommun, där personal inom skola och socialtjänst utbildats om övergreppet. Och som man ropar får man svar. När frågan ställdes visade det sig att sextio skolflickor i kommunen var könsstympade. Könsstympningen har inte skett i Sverige, men risk för att småsyskon utsätts anses föreligga. Alla är nu, som tidigare, överens om att något måste göras.
Det är positivt att regeringen satsar på projekt av typen Norrköping. Men är man beredde att ta det som framkommit på allvar? Siffrorna är katastrofala. Bakom dem finns mänskligt lidande och utanförskap som vi inte behöver mer kunskap om, utan fler handlingar för att förhindra. Vi – myndigheter och medborgare – vet redan tillräckligt mycket. Problemet är ett annat: vi har inte frågat och tagit till oss verkligheten. Det handlar om feghet, eller för att tala teologispråk: underlåtenhetssynd.
För några år sedan hade Socialstyrelsen i uppdrag att öka kunskapen om kvinnlig könsstympning. Redan när den uppgiften var slutförd 2006 restes kritiska synpunkter om utfall och vad som skulle hända i nästa steg. Det vet vi idag – inte så mycket hände. Dessa flickors och kvinnors lidande sker fortfarande i skymundan i ett tåtrippande svenskt samhälle som gärna talar om jämställdhet och alla människors lika värde, men vad gäller ett av de grövsta övergreppen mot flickor och kvinnor hukar i buskarna. Det blir nämligen ofta väldigt ”komplext” när det gäller just flickor, kvinnor och patriarkala traditioner.
Om inte även den senaste satsningen enbart ska bli välvilligt prat behövs handling. Men om man tittar på vad såväl jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) som Feministiskt initiativ, det parti som borde vara på barrikaden hela tiden i frågan, säger så anar man att det riskerar att bli ytterligare en ballong som spricker.
Arnholm skrev nyligen i Aftonbladet att vi inte får ”väja för frågor där lösningarna är komplexa.” Vari det komplexa består i när det gäller att förhindra ett livslångt lidande vad gäller dessa flickors och kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa är oklart. Men ordet ”komplex” väcker min misstänksamhet, för det är ett kodord som kan få krafttagen att bli kraftlösa just när det gäller att stå upp för flickors och kvinnors rättigheter gentemot förtryckande traditioner. Hos Feministiskt initiativ finner man en tydligare brasklapp: arbetet mot könsstympning måste utgå från ett antirasistiskt perspektiv. Men vad skulle kunna vara rasistiskt med att förhindra ett könsstympande övergrepp? Ska ideologin sättas före människors konkreta lidande?
Det antirasistiska tycks gälla tidigare jämställdhetsminister Nyamko Sabunis (FP) förslag om hälsoundersökningar av flickor, något som Fi och de flesta andra politiker avvisar. Fortfarande. När Sabuni kom med förslaget 2006 ansågs det dumt och dessutom integritetskränkande för flickorna. När hon har upprepat synpunkten har den bemötts med samma argument.
Men, hur vet vi det? Varför skulle det vara dumt med en hälsoundersökning för just flickor när pojkar undersöks? Hur vet vi att en undersökning skulle uppfattas som kränkande? Flickor och kvinnor genomgår ju gynekologiska undersökningar av en mängd olika skäl genom livet. Tvärtom är det ju ett tillfälle för hälsovårdens personal att förmedla kunskap om kroppen, avdramatisera och bryta tabun.
Förslaget är värt att prova – och utvärdera. Nu.
ANNIKA BORG
Teol dr, präst och skribent.
