DLD-dilemma i riksdagen: Du Lyder Demokratin

För de flesta av oss vore det rena mardrömmen om information av det känsliga slaget kom till andras kännedom. Men från och med första maj tvingas teleoperatörerna att lagra våra trafikdatauppgifter i sex månader, så att polisen vid behov ska kunna ta del av uppgifterna. Det har riksdagens nyligen beslutat. Jag tillhör skaran som röstade ja till den omdiskuterade lagstiftningen.

Ändå är jag själv sedan länge en arg kritiker av det EU-direktiv om datalagring som lagstiftningen bygger på och har inte backat en tum i sakfrågan. De senaste veckorna har jag fått en svärm av hatiska mejl från folk som menar att man sviker sitt uppdrag om man röstar ja till något som man egentligen är emot. För mig handlar det om att acceptera demokratins spelregler.

Svenska folket har röstat in Sverige i EU. Villkoren för medlemskapet var kända från början. Ett sådant villkor är att medlemsstaterna lojalt ska implementera de direktiv som beslutas gemensamt inom EU, och detta vare sig de gillar besluten eller inte. Utan denna tuffa förpliktelse skulle EU-samarbetet braka ihop på nolltid. För ett land som inte vill följa spelreglerna är det enda renhåriga att ansöka om utträde ur EU. Lissabonfördraget ger den möjligheten.

Jag hade inte möjlighet att lyssna på kammardebatten som föregick riksdagsbeslutet utan har i efterhand läst riksdagsprotokollet. Mina riksdagskollegers argument imponerar inte. Företrädarna från V och MP gör det enkelt för sig och menar att Sverige borde strunta i sin fördragsenliga lagstiftningsskyldighet. Uppriktigt sagt hade jag inte väntat mig annat från det hållet.

Allianspartiernas ledamöter gjorde i debatten stor sak av att regeringen av integritetsskäl valt den kortaste lagringstid som EU-direktivet medger. Det vill säga sex månader, en av centern initierad ändring i det ursprungliga förslaget som var på 12 månader.

Ledsen, men Allianskompisarnas argument håller inte. Felet med datalagringen är inte att polisen i brottsutredande syfte kan gå in och titta på trafikuppgifterna. Detta är tvärtom den positiva sidan av operatörernas skyldighet. Nej, det riktigt otäcka med lagstiftningen är att den ger människor en gnagande, ständigt närvarande känsla av att vara kontrollerade och övervakade, att vara tvungen att tänka sig för innan man lyfter luren eller sätter på datorn. Men övergreppet på den personliga integriteten är ungefär lika stort oavsett lagringstidens längd. För polisen skulle däremot en något längre lagringstid än sex månader ha varit guld värd. Därför är Rikskriminalpolisens chef Klas Friberg också missnöjd med lagringstiden (DN 22/3).

Ett stort fel med den valda korta lagringstiden är just att den ger minsta möjliga nytta för brottsbekämpningen utan motsvarande förbättringar vad gäller den personliga integriteten. I det uppkomna läget var det beslut som riksdagen fattade likväl nödvändigt för Sverige som ansvarstagande medlemsstat i EU.

En annan sak är att regeringen bör jobba stenhårt för att direktivet rivs upp, eller åtminstone ändras i mer integritetsvänlig riktning. Men så länge det gäller, så gäller det.