Krönika

Det virala mediets makt

Krönika Artikeln publicerades

På en vecka hade klippet Kony 2012 setts över 70 miljoner gånger på Youtube.

Den 30 minuter långa filmen har spridit som en löpeld över nätet, så kallad viral spridning (som ett virus). Den har producerats för att uppmärksamma människor i väst på de krigsförbrytelser som begåtts och alltjämt begås av herrens Befrielsearme, LRA, i Uganda och framförallt dess ledare, krigsherren Joseph Kony. Genom en sinnrik viral marknadsföringskampanj, som innefattat medverkan från en lång rad kändisar som Rihanna, Lady Gaga, Operah Winfrey och Justin Bieber.
Att människor uppmärksammas på de grymheter som drabbar civila, framförallt kvinnor och barn, i Uganda är givetvis välkommet. Men varför just nu och varför just han? Joseph Kony är ingen nykomling och han är heller inte den ende efterlyste ogärningsmannen som alltjämt undslipper rättvisan. I spåren av den framgångsrika nätkampanjen har det riktats en hel del kritik mot personerna bakom filmen, inte minst för deras samarbete med den Ugandiska armén, som också anklagas för övergrepp mot civila, bland annat i form av massvåldtäkter.
Vad jag kan bedöma efter den research jag har gjort på nätet finns inget skäl till att misstänka upphovsmännen bakom filmen för något allvarligare än en viss naivitet parat med en gnutta narcissism. Däremot finns det skäl att reflektera över hur den här typen av kampanjer får spridning och hur okritiskt miljoner människor sprider vidare material vars sanningshalt de har liten eller ingen kunskap om.
Det är värt att notera att det företrädesvis är opolitiska kändisar som engagerat sig och spridit kampanjen. Samma sak kunde jag iaktta i mitt eget Facebookflöde. Det var företrädesvis de som aldrig annars kommenterar politik och samhällsfrågor som delade Youtubeklippet. Detta kan tolkas på två sätt. Antingen som att de som sysslar med politik och opinionsbildning är förhärdade själar som inte engagerar sig för utsatta människors öden annat än när det gynnar den egna politiska saken. Eller att den här typen av kampanjer företrädesvis appellerar till personer som inte vanligtvis ägnar sig åt faktagranskning och källkritik.
Det virala mediet är mäktigt. Det kan bygga karriärer och omkullkasta dem. Det kan tillsätta presidenter eller få dem att avgå. Det kan starta revolutioner och dra fram orättvisor i ljuset. Det kan sprida sanningar, men det kan också sprida lögner. Organisationen Invisible Childrens film är välproducerad och engagerande, berättelsen är enkel och motsättningen svartvit. Att Joseph Kony troligtvis inte befunnit sig i Uganda sedan 2006 eller att den Ugandiska armén inte är några korgossar själva behövs inte i berättelsen. Det är dramatiseringen i kombination med att rätt personer gjorde sig till ambassadörer och själva spred filmklippet som är förklaringen till dess framgång.
Vi har idag tillgång till mer information än någonsin tidigare i världshistorien. Men just själva mängden information gör att det blir svårare att få en överblick, att skilja sant från falskt. Vi har ingen nytta av information som vi inte tar del av eller som vi inte ens känner till att den finns. För att rätt kunna tolka informationen fordras vidare att vi har en tillräckligt stor kunskapsgrund själva. Det är den som skolan har till uppgift att förse oss med. Lärarens roll är att förmedla kunskap, inte att lära oss söka på internet. Utan egna kunskaper är vi lätta offer för det virala mediets makt.
Lars Anders Johansson