• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Dekorera med naturens gåvor är inte lätt

Krönika 2009-11-11 | Uppdaterad 2009-11-11

Jag är så avundsjuk på folk som kan dekorera med naturens gåvor. Om jag själv plockar en rönnbärskvist och lägger på matbordet när vi har middag kan man ge sig den på att det kryper ut en larv där precis när förrätten ska serveras.
Lägger jag en rödlök och några eklöv på ett fat, som jag såg någon göra i ett tv-program nyss, ser det inte hemtrevligt ut. Snarare som om löken hamnat på matbordet för att den slank ur näven när jag skulle laga mat och hade smör på fingrarna. Och att lövet blåst in genom fönstret.
Att dekorera hemma är över huvud taget ett stort problem. Som jag nyligen skrev i en annan krönika, går det inte ens att skicka maken att köpa blockljus eftersom han inte vet vad det är, så jag måste själv bära hem de förhatliga ljusen från affären. När jag väl börjat elda på ljusbrickan tar det inte många dagar förrän kanterna på ljusen viks nedåt och liknar en slokande hundtunga, medan stearinet sakta fyller bricka samt bord med ett stadigt droppande. Att köpa ljus i små glas bär mig emot lika mycket. Hur gör folk med dem när de brunnit ut? Inte kan man väl bara slänga hela glaset? Att diska det tar minst en kvart och innebär att hela diskhon kletas in med stearin, och att lägga det i diskmaskinen vågar jag inte tänka på. Eller rättare sagt, jag vågar inte tänka på reaktionerna från den som lagar diskmaskinen i vårt hem, om den vore fylld av stearinrester. Det är bara att lära sig leva med att vårt hem förblir odekorerat, åtminstone av sånt som vanligt folk klarar av att göra fint med.
Lika bra att byta ämne. Nu till avdelningen sorgsen nostalgi/analys av vårt stressade samhälle. Kommer ni ihåg den gamla goda tiden då en almanacka på väggen bestod av en fin bild överst med ett tjockt block av daterade lappar nedanför? Lapparna var cirka tre centimeter breda och fyra centimeter höga och på dem fanns bara plats för en stor siffra som angav dagens datum samt möjligen vem som hade namnsdag och vilken veckodag det var. Varje dag rev man av en lapp och så blev det nytt datum.
Sådana almanackor har jag nog inte sett till sedan 1971. Det behövs andra doningar i dag. Närmare bestämt ett helt A4-ark för varje datum där det ska skrivas in allt från tandläkartider till att man ska vattna blommorna och ta penicillinet.
Antingen betyder det här att folk hade bättre minne förr och lyckades komma ihåg allt de skulle göra utan att behöva skriva upp det i almanackan. Orsaken till det, i sin tur, kan ju variera från klimatfrågor till kost, så det går jag inte in på. Eller har det att göra med att vi gör så förskräckligt mycket nu för tiden att det bara inte går att klara av det så kallade livspusslet (vilket idiotiskt ord) utan att använda sig av almanacka modell XXXL.
Eller är det bara jag som fått sämre minne och måste anteckna allt, inte bara på väggalmanackan utan på kylskåpslappar, på svarta tavlan i köket, på handen och på jobbets almanacka för att nämna några av ställena. Jag hade till exempel aldrig kommit ihåg att skriva det här om jag inte hade krafsat ner det på ett kvitto härom dagen när jag kom på det. Att jag sedan glömt var kvittot låg, var bara väntat. Men en rejäl rundkrafsning i papperskorgen löser de flesta problem.
Glad onsdag!

Eva Bergquist Andersson
eva.bergquist.andersson@ot.se
Telefon: 0499-48322

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: